Lena Nyman

Lena Nyman kunde fånga det svenska vemodet bättre än de flesta andra sångare. Och ändå var hon inte sångerska. Åtminstone inte enligt henne själv. Hon betraktade sig inte som sådan.

Men tolka texter kunde hon. Och det var det hon ansåg sig göra. När hon släppte sina vis-skivor på sjuttiotalet så var det tonsatta dikter från 1900-talet som hon angrep. Per Lagerkvist, Karin Boye, August Strindberg m.fl.

Men med sin lite nasala och enkelt trevande sångstil så lyfte hon texterna. Tonsättare, musikant och arrangör var Bernt Egerbladh. Jo, han var en stor musiker och skrev mycket vacker och snygg musik. Bl.a. till Doris, vår bortglömda och för tio år sedan återupptäckta musikexport.

Just kombinationen av Lenas trevande, lite tillbakahållet explosiva uttryck till Bernts enkla, finstämta och samtidigt exakta och geniala melodier och ackordgångar gör dessa skivor till musikhistoriska milstolpar. Tyvärr inte så ofta spelade dock. Det är ett tydligt sorgligt drag över allt det skört vackra. Som att på midsommar, när hela sommaren ligger framför, kunna konstatera att nu vänder det och blir mörkare. Känslan griper tag i mig, och hennes musik fyller mig med sådan vemodig skönhet så jag har svårt att återvända till jorden igen.

Nu önskar jag bara att de som har tillgång till YTFs inspelningar kunde se till så att Lenas musik fortsätter att finnas tillgänglig.

Jag har lagt upp lite klipp för den som vill se mer. Först kommer ett med en av hennes Boye-tolkningar. "Visst gör det ont när knoppar brister".



Sedan följer tre klipp från hennes medverkan i teveprogrammet "Två och en flygel" från 1974, samma år som Lenas första skiva släpptes.








Slutligen har jag hittat en intervju på sveriges radios hemsida som Beppe gjorde 1975. Jag vet inte hur länge den ligger kvar, men den gör det i alla fall just nu. Man kan också ta en titt på sveriges radios minnessida (klicka här).

Visst gör det ont

Jag har inte slagit några slag på hur länge som helst. Min idé när det begav sej var att lyfta fram artister som inte så ofta lyfts fram nu för tiden. Åtminstone inte som musiker. Eller bara att tipsa om bra musik med artister som inte är lika välbekanta som  t.ex. The Beatles. En av artisterna som låg på hög var Lena Nyman. Skulle jag slå ett slag för henne idag så skulle det verka spekulativt. Så det gör jag inte just nu (men vänta ett tag så kanske det händer).

Jag såg att hon avlidit. Därför vill jag ändå nämna henne på denna blogg, som heller inte lever i högsta välmåga om man säger så. Jag gillar mest skivan "Var mig nära" från 1975, där hon och maken Rune Andersson sjunger vartannat spår. Musiken är främst komponerad av Bernt Egerbladh, och tonen är soft och nästan lite dyster. Mer höst än vår, om ni förstår hur jag menar. Texterna är vackra kärleksdikter av bl.a. Pär Lagerkvist.

Skivan med Boye-tolkningar som kom året efter följer stilmässigt den inslagna vägen. Därifrån kommer denna låt. Varsågoda!

Ett egendomligt ljus

Nu är tiden inne. Eller snarare ute. Värme, även om det har regnat i natt. Men, då blir ju bilderna bra. Här är den allt för tidigt avlidne Barbro Hörbergs vackra sång, som just nu passar som hand i handske (fast jag inte behöver bära sådana mer på ett halvt år).

Det här är den typen av sång som definierar en hel nation. Den är ett med vår svenska själ på något sätt. Det är svårt att förklara hur jag menar, men ni förstår nog.

"Det regnade - men bilderna blev bra". Lite som hos Thomas Ledin: "Sommaren är kort - det mesta regnar bort". Det bitterljuva. Glädjen med en krydda av smärta. Precis som brunsåsen som har en gnutta socker i sig. Allt kan sammanfattas med ortsnamnet "Njutånger".

Maritza Horn

Just nu överkonsumerar jag Maritza Horn. En helt utmärkt svensk sångerska som kommit lite i skymundan. Kanske är den undanskymda platsen självvald? Fast det vet jag inget om.

Hon har en mycket säregen röst. Personlig och uttrycksfull, men vacker och ren. Den är inte ursäktande på något sätt. Om vissa sångerskor väser fram orden och inte tar till några övertoner, så är Maritza Horn precis tvärt om. Hon hörs och märks. Man kan inte höra henne och sedan glömma bort henne. Det är kanske därför (nästan) alla vet vem hon är, utan att ha hört så mycket. Och det är nog även därför ingen har glömt bort henne, trots att hennes skivutgivning knappast är enorm. Och hennes hitlåtar ännu färre (naturligtvis).

Den skiva dom flesta först tänker på är hennes debut från 1978, skivan Jämmer och elände. Det är skillingtryck och annat elände, för att citera Galenskaparna. Den mest kända visan härifrån torde vara Lejonbruden (som även folkmusikgruppen Triakel, med Emma Härdelin på sång har spelat in). Eller har nog många hört Maritzas inspelning av den förfärliga och sorgefrossande sången Lasarettvisan. Men den är inte den enda sången om döende barn och mänskligt armod. Även Efter balen har detta som tema. Och här märker man tydligt att visorna knappast har sitt ursprung i denna tid. Kvinnobilden av modern som ger sej iväg till balen, trots att barnet är dödssjukt, och den stackars fadern som oförmögen att klara denna situation själv, ensam får bevittna barnets död. Inte från nu, om man så säger.

Men min favorit är en lite senare sång. Inget skillingtryck alls. Låten Med vind under vingen från skivan Tänk om, från 1980. Textraden: 

"Även en stygg en 

skulle kunna bli en trygg en 

med lite vind i ryggen"

 

är storartad. Vi glömmer allt för ofta bort just detta i vårt häftiga debattklimat. Vitt mot svart och den misslyckade ser vi just som en misslyckad som aldrig kan bli lyckad.

Jag vet, den tanken är inte helt modern. Kriminalvården har lämnat den för länge sedan. Människor är onda eller goda. Men tänk då på hur Jesus mötte människor som ansågs vara misslyckade och fördämda, t.ex. kvinnan i Joh 8:1-11. 

Men åter till sången. Denna sång lyfter fram att förändring faktiskt är möjlig. Och att ondska i första hand är en bristsjukdom, som Hans Alfredson har utryckt det. Förändring är möjlig. Och kanske en annan förändring också. På skivtallriken eller i datorns musiklyssningsprogram. För både Jämmer och elände och en samlingsskiva finns att köpa i iTunes eller att lyssna på i Spotify.

Ulf Peder Olrog

Är humor en färskvara? Många skulle nog säga att så är fallet. Och i många fall är det nog ett sant konstaterande.

Men, om man gör sej omaket att läsa och studera det som är poängernas sammanhang, vilka referenser som anspelas på, vad som just vid skämtets samtid talades om och vilka sanningar som just då var obestridbara. Då tror jag inte längre att lika mycket av humorn ger vika för nya tiders vindar. Kanske är det roliga lika roligt om sammanhang och kontext förklaras. Men å andra sidan så försvinner det mesta av skämtets spontanitet och förmåga att överraska om texten måste utläggas först.

Nåja. Ulf Peder Olrog kanske inte är helt "up to date", som vi säger i Sverige. Med tongångar som speglar det folkliga - för sextio år sedan. Och tidens tand har bitit på hans verk. Men han var, är och förblir riktigt rolig, på ett ironiskt sätt (även om min egen generation tror sej ha uppfunnit det ordet).

Han var folklig, men slog samtidigt mot det just folkliga. Folk vill inte höra klassisk musik, dom vill höra handklaver och klarinett, tjo och tjim och inget annat, enligt någon vetenskaplig undersökning (källa: något av programmen i Stefan Wermelin och Staffan Schöiers radioprogram Svenska nöjen, jag mins inte vilket dock). Olrog gjorde sej lustig över det och presenterade lustifikationen i trallvänlig tretakt i sången Tjo och tjim och inget annat. Vi behöver inte studera gamla filosofer, det räcker med att göra som Svensson gör och tro det som Svensson tror (om du ska tro nått alls). Detta temat ligger till grund för visan Filosofisk Dixieland.

Folkhemsgäckandet har Olrog gemensamt men många komiker, från Bellman, Karl Gerhard till Magnus Uggla och Killinggänget. Men det nutida är måhända lättare att förstå än det dåtida.

Det finns få inspelningar med Ulf Peder Olrog själv vid micken. Men t.ex Sigge Fürst har sjungit in flera av Olrogs visor. Det kan vara lite knepigt att hitta inspelningar av Olrogs visor, men leta i en vanlig affär strax bredvid den konserverade gröten så kanske du hittar.

Lycka till!

Tillägg. Sedan spotify dök upp så har jag fixat en Olrogspellista.

Thorstein Bergman

Sofia Karlsson gjorde bejublade tolkningar av Dan Anderssons sånger för några år sedan. Men tidigare, redan 1967, gjorde Thorstein Bergman samma sak. Tolkade Dan Andersson.

Där kan man säga att det började, Men vilken start! Fram till slutet av sjuttiotalet han Bergman släppa ungefär en skiva om året. Thorsteins genomarbetade gitarrspel och säregna röst, som vibrerar och är på gränsen till träig i sin fyllighet, präglar dessa skivor.

Han föddes 1942 och stod tydligt i trubadurfåran, men han skrev sammtidigt schlagersånger. "Om du nånsin kommer fram till sammarkand" är en sång som han har komponerat, och även spelat in själv på nittiotalet. Annars är den mest känd genom Lill Lindfors, eller möjligen Lena Andersson.

Han har vidare arbetat politiskt. Genom sina sånger, t.ex. "Alla tillsammans" (som f.ö. finns med ett lysande komp arrangerat av Georg Riedel), men även i den av LO sponsrade vissamlingen "Arbetarrörelsens sånger".

Mest känd är han nog ändå för sina tolkningar av Dan Andersson. Och som en hyllning så medverkar han faktiskt på Sofia Karlssons skiva, i låten Vaknatt. Tyvärr har han återutgivits mycket begränsat.

Här är ett litet låtexempel (kräver RealPlayer):
Nocturne på en bakgård

Fler ljudklipp (fullständiga!) och annan information finns på hans hemsida. (Välj fliken "Diskografi" så blir det riktiga musikklipp. Vissa skivor innehåller bara 30 sek. demo, medan andra är fullängd.)

Ulla Sjöblom

Ulla sjöblom är en artist som jag bara har mött genom hennes skivinspelningar. Fr.a. var hon skådespelerska, men om det vet jag alldeles för lite. Det är hennes inspelningar av franska sånger, översatta av Lars Forsell, jag har hört och älskat under en period av nittiotalet.

Jag har för mig att jag hörde henne första på en samlingsskiva som kom ut 1989 på skivbolaget MNW. Skivan, eller skivorna (för det var tre skivor som sammanfattade bolagets då tjugoåriga historia) hette "Kyssar från MNW". Ulla Sjöblom fanns representerad med en insjungen sång som hon tonsatt själv. Så vitt jag förstår var även texten hennes egna. Sången heter "Natt Kallare" och är en suggestivt tillbakalutad sång där Sonja sjunger med ålderns lite skrova röst till ett mjukt och mollstämt pianospel.

Men, dom flesta tänker nog på andra sånger när dom hör hennes namn nämnas. För femtio år sedan sjöng hon in franska sånger, översatta till svenska av Lars Forsell. Speciellt visan "Jag står här på ett torg" är välkänd för många. Det är en antikrigssång som ställer frågor om vem som tjänar på krigets elende och varför. Barnets ständigt obesvarade frågor som ekar in i vuxenvärlden. Här är det kvinnan, vars man är borta i krig, som ställer frågan rakt ut i luften:

"O, säg Ni som är här
vad skulle ni då göra?
Vem skulle ni då höra
om den som ni höll kär
blev borta i ett krig
till ingen, ingen nytta
där mänskor blir förbytta
som djävlarna med Dig?"

Och lite längre fram:

"Vem spelar detta spel
med blod och svett och tårar
med kulsprutor och bårar
jag vet att det är fel."

Flera sånger än denna finns att nämna. "Säg vad ni vill", "Humlan från Kumla" m.fl. Dessutom medverkade hon på sjuttiotalet på LP:n"Sånger om kvinnor", på vilken så gott som alla texter var skrivna och framförda av kvinnor. Musiken stod dock männen för (så lite har ändå hänt sedan dess). Ulla sjöblom sjunger där en av skivans bästa låtar: "Den ensamma mamman i traversen" som Sonja Åkesson skrivit texten till och den på skivan ständige Gunnar Edamer tonsatte.

1993 kom samlings-CD:n "Ulla Sjöblom sjunger Sonja Åkesson och Lars Forsell" ut på skivbolaget MNW. Det var nog den skivan som verkligen väckte mitt intresse till liv. Först lånade jag den på stadsbiblioteket i Lund. Sedan lånade jag om den. Och sedan lånade jag den ytterligare en gång, innan jag slutligen köpte den.

Nu verkar det vara svårt att få tag på hennes inspelningar. Lite kan man höra på CD-skivan "Sånger om kvinnor" som även finns för nedladdning via iTunes. Dessutom har Sofia Karlsson gjort en förnämlig tolkning av sången "Jag står här på ett torg" som man kan lyssna till på hennes MySpace-sida.

Barnsånger

Alla som har varit inne på min blogg vet att jag har en förkärlek för barnmusik. Med anledning av det tänkte jag att jag borde utnämna de fem bästa barnsångerna. Men uppgiften var omöjlig, upptäckte jag. Men dom tio bästa då? Även det blev omöjligt.

Så jag valde en annan väg. Jag vill helt enkelt tipsa om låtar och artister. Dels de mest kända visorna av en viss kompositör och dels sånger värda att uppmärksamma (personliga favoriter).

Även detta tilltag är naturligtvis helt omöjligt. Självklara sånger av t.ex. Felix Körling eller standardsånger som trollmors vaggsång har fått stryka på foten. Detta till förmån för visor som är mindre kända.

Men jag har inte varit konsekvent. Jag har t.ex. valt att uppmärksamma både Alice Tegnér och Georg Riedel, trots att de är så kända de kan vara. Det har jag gjort för att få ett tillfälle att slå ett slag för sådana visor som kanske inte är lika kända, men så pass bra att de borde vara klassiker.

Här följer en liten sammanställning, utan någon som helst inbördes rangordning.

Alice Tegnér
Kända visor

• Bä bä vita lamm
• Mors lilla Olle
• Majas visa
• Tre pepparkaksgubbar

(Listan kan göras oändlig, nästan)

Personliga favoriter

• Lillgubben och hans flickor
• Vart kommer det vackra ifrån
• Ute blåser sommarvind (båda melodierna)
• Lasse liten

Georg Riedel
Kända visor
Nästan hela Astrid Lindgrens produktion.
Plus Bananskivan med Lennart Hellsing,
Alfonssångerna,
Sånger med Barbro Lindgren,
Och mycket, mycket mer.

Personliga favoriter
Astrid Lindgren:

• Bom sicka bom
• Liten vaggvisa
• Mors lilla lathund

Lennart Hellsing:

• Vad bananerna vill
• Hur bananerna är
• Vad bananerna vet
• De goda
• En gammal banans tankar

Jojje Wadenius
Kända visor

• Kalles klätterträd
• Min mask
• Jag är det fulaste som finns
• Mitt barn

Personliga favoriter

• Mitt eget land

Fem myror
Kända visor

• O-låten
• Här och där
• Gurkkalypso
• Finaste granen i stan

Personliga favoriter

• K som i början på...
• Mulliga, maffiga, mysiga bokstaven M
• Vårvisan

Ville och Valle Och Viktor
Kända visor

• Ville och Valle och Viktor (signaturen)
• En centralbyråkrat

Personliga favoriter

• Kungssången
• Tuffa Viktor
• Valles dröm
• Valles samba

Kåldolmar och Kalsipper
Kända visor

• Ylle
• Vi cyklar runt i världen

Personliga favoriter

• Agamemons stora ballad om flykten från sitt hemland
• Valens sista vals

James Hollingworth (med Karin)
Kända visor

• Ebert
• Älgarna demonstrerar
• Hur ska jag göra för att komma över vägen
• Glada älgar
• Harrys hare

Personliga favoriter

• Den dan då skogen brann
• Jag är ett långsamt djur
• Kort från lillebror
• Albert
• Du bara slåss

Ola Ström & Per Dunsö
Kända visor

• En väv av legender
• Låt drömmarna leva

Personliga favoriter

• Fusksimmaren
• Skorstens-Torsten
• Vad spelar det för roll
• Än finns det något att längta

Fred Åkerström

Den 27 Januari 1937 föddes Fred Åkerström. Han dog 9 Augusti 1985, endast 48 år gammal. Han skulle nästa vecka bli 70 år, vilket jag vill uppmärksamma på min blogg. Han är den bullrigt finkänslige. Den dramatiskt melankoliske. Den känsligt okänslige. Vistolkaren n° 1 i svenskt nöjesliv.

Vet man inte vem han var så har man gått miste om något stort. Han var den vistolkare som på ett både modernt och klassiskt vis gjorde C. M. Bellman, Birger Sjöberg, Ruben Nilsson, Evert Taube m.fl. rättvisa. Han tog sig ann visorna, behandlade dem väl, och släppte ut dem på ett oefterhärmligt sätt. Genomtolkat utan att vara övertolkat.

Ibland tycker vissa att en musiker måste skriva egna låtar för att vara riktigt riktig. Som om snickaren måste plantera sin egna skog. Eller bagaren odla sina egna brödråvaror. Fred är i första hand en vistolkare. Han tolkar det andra har skrivit. Han förvandlar det på ett sätt som en alkemist aldrig lyckats tillverka guld. Men Fred lyckas.

Hans sångstil är pretentiös i ordets goda bemärkelse. När han sjunger med eftertryck är det svårt att inte flyga baklänges. Och när han blir intim och närgången så är det som att lyssna till en retoriker som sänker rösten för att göra åhöraren uppmärksam. Vi dras med och kan inte låta bli att lyssna.

Sjuttio år hade han blivit. Och trots min ringa ålder har jag faktiskt sett honom live. Det var i Oskarshamn i början av åttiotalet. Som barn förstod jag väl inte hans hela storhet. Men sången Duett i Småland minns jag att jag tyckte om. En komisk och lustig visa med oväntade vändningar och tvära svängar. Likaså minns jag hansTaubetolkning i visan Fragancia.

Han var även mycket bred. Hans mullrande och uttrycksfulla stämma är självklar i Ruben Nilsson-tolkningarna. Men när han börjar sjunga sjömansvisor, sådana där som Harry Brandelius brukar sjunga. Eller barnvisor ihop med Gösta Linderholm. Eller politiska pamfletter. Han upphörde aldrig att förvåna.

Att i skriven form förklara en sångtolkare är inte speciellt lätt. Dock har jag gjort ett försök. Men bättre är att lyssna på honom. Flera av hans skivor är återutgivna på CD. Dessutom kan man köpa flera av skivorna digitalt via iTunes. För den som vill bilda sig en egen uppfattning rekommenderar jag starkt att lyssna. Många bibliotek har förmodligen köpt in hans skivor. Det är den sortens musik, om ni förstår mig rätt.

En månad till så kan man lyssna till en konsert men Fred Åkerström i radions P4. Klicka här för att njuta en konsert från 1983 (alltså ungefär samtidigt som jag hörde honom).

För den som undrar: Ja, han är far till Cajsa-Stina, som f.ö. är namnet på en av C.M. Bellmans kvinnor i flera av hans epistlar.

Ola och Per

Denna hyllning har jag dragit mig för. Jag har burit på den under en lång tid. Orsaken till djöjsmålet är att jag är helt övertygad om att mitt slag kommer att missuppfattas, och därmed även den slående.

Människan är ju ett flockdjur. Vi vill gärna säga det som andra redan har sagt. Instämma med föregående talare. Så att vi inte hamnar fel eller tycker något som man inte ska tycka. Därför tycker vi som de flesta andra om det mesta. Och håller tyst när det finns mer än ett sätt att se på saken.

När man år 2007 säger "Ola Ström och Per Dunsö" så går tankarna automatiskt till Solstollarna. Led två är att de båda männen är gubbsjuka.

Denna slutsats är djupt orättvis! Men mediasverige har de senaste tio åren valt att fokusera på den troligen sämsta perioden i deras karriär. När det faktiskt går att göra tvärt om.

Vad är då den tvärtomma sanningen? Att Ola och Per var tidigt ute med sitt miljö och naturengagemang, t.ex. De har uppfostrat oss sjuttiotalister och lärt oss hur miljöförstöringen påverkar fåglar och fiskar. Med ett eftertryck som inte ens James och Karin uppnår. Och det har visat sig att de hade helt rätt. För det borde de få cred! Läs t.ex. texten till sången Böljan blå.

De har ett otal TV- och radioproduktioner bakom sig. Mig ligger nog TV-serien Sångbåten närmast om hjärtat. Men jag minns även drömplanket, dörren samt julovsmorgonserien Toffelhjältarna.

Det märks att de båda herrarna har pluggat musik på universitetsnivå. Deras känsla för melodi och harmonik är enorm. Vis-Schlager eller något åt det hållet. Tänk bara på när spökflickan Martyna framför sången En väv av legender (Tänk om allt som händer...). Melodin är så stark så man ryser. Den finns f.ö. att lyssna på i deras musikspelare (gå hit och klicka på musikspelare).

Men deras storhet glöms allt för ofta bort. Dom skulle aldrig ha gjort Solstollarna! Men numera är det det enda de flesta kommer ihåg. Jag tror att det är vad de själva syftar på när de på sin hemsida skriver:

"Med facit i hand borde vi tackat nej till vissa erbjudanden, vi borde bromsat den allt snabbare produktionstakten: när inspelningen av en TV-serie närmade sig sitt slut, tog nästa vid.

Vi skulle satt oss ner och funderat över om vi verkligen levde upp till våra ursprungliga ideal, om det vi levererade verkligen motsvarade våra intentioner. Så var nog inte alltid fallet.

Men vem gör inte misstag i livet?"

En länk till deras hemsida finns här.
Här återfinns musik, blogg, kommentarer samt annat nostalgiskt arkivmaterial.

Contact

Vindarna doftar en svunnen tid.
Varje tendens känns igen.

Ted ström skaldade då någon gång på sjuttiotalets första hälft. 1971 kom LP:n Hon kom över mon ut. Där fanns den ovan citerade låten Samma vindar, samma dofter med. Gruppens musik kanske låter lite primitiv för moderna öron. Men den är riktigt tuff, om man har sextiotalets musikideal ringande i öronen.

Contact, gruppen hette så, gjorde samma sak som Jan Johansson gjorde några år tidigare. Fast när Johansson var rotad i jazzens mylla så var Contact rotad i popen. Dom var före Kebnekajse med folkmusiken. Ofta utpekas Contact som föregångare till den stora folkmusikvågen. Dom fick t.o.m. en Grammy för plattan jag har citerat.

Många tyckte om skivan när den kom. Men lite skriverier blev det. Titelspåret var textmässigt av ytterst tveksam natur. Om man läser det ordagrant. Och tidens ideal var att läsa just ordagrant. Gör man det så blir textrader som:

Jag är man, du är kvinna
nu tar jag din oskuld och går...
...Vill du stanna hos mig?
Vill du dela mitt bröd och mitt hus?
Vill du dela min tid
fram till dess vi skall multna i jord?

ytterst tveksamma.

Men Ted Ström, som skrev låten, menade att det handlade om en parafras, en drift med den romantiserade bilden av en svunnen tids kultur. Det hörs i såväl musiken och texten. Men jag tror ärligt talat inte att de små signalerna gick fram. Och problemet med ironin fick många under denna tid smaka på. Blå Tåget anklagades ofta för att tala förbi folk och att använda sig av den förbjudna ironiska metoden. Vilket ju var helt sant.

Musiken rör sig i ett avlägset landskap i en svunnen tid. Småstaden och dess kultur framhålls framför storstadens. Ändå sjunger dom på rikssvenska. Men det är inte så unikt. Inget band på den tiden sjöng på någon slags dialekt. Lyssna gärna på Hoola Bandoolas Bands första skivor.

Fiolerna trakteras ibland av Skäggmanslaget, med vilka Contact hade ett gott samarbete. Tyvärr blev det inte så många skivor. Bara tre stycken (om man bortser från samlingsskivor, som visserligen innehåller något enstaka nytt). Och av de tre skivorna har jag bara hört två, de sista. Den första (Nobody Wants to be Sixteen) är mycket ovanlig, och ska inte vara speciellt lik de andra. Ingen folkmusik och mer popig. Sista skivan, Utmarker, kom ut 1971, samma år som den klassiska Hon kom över mon.

James & Karin

Det finns sådant som definierar en hel generation. Romanen Jack, stora vulgärsåpor som Dallas eller företelser och symbolfrågor. Gemensamt för generationsmarkeringar är att dom ofta lyfts fram av eftervärlden och ofta assosieras med den tidsepok som är aktuell.

Jag är född 1973. Sjuttiotalets barn har inte så mycket gemensamt, egentligen. Det finns inga värderingar som är gemensamma. Lite efterslängen av den generation som ibland kallas för ironisk.

En sak delar vi dock. Vi är uppväxta med James Hollingworth och Karin Liungman. Musik för barn. På riktigt. Som behandlar verkliga frågeställningar och tankar som barn bär på. (Inte sådant som vuxna tror att barn tänker på.) Det till musik som är bra. Riktigt bra.

Blues, funk, visa med sväng. Allt blandas med en lekfullhet som i regel bara återfinns på vuxnas skivor, medan barnen får nöja sig med halvdana produktioner med fånigt lallande körer och struttiga arrangemang.

Alla kommer ihåg låtar som Älgarna demonstrerar, Hur ska jag göra för att komma över vägen, Jag är en liten mört (som har simmat bört), Ebert m.fl. Detta är dock bara en liten del av deras gemensamma produktion. Skivorna Barnlåtar och Djurens brevlåda är klassiker, som finns återutgivna på CD.

Här får man en förklaring till såväl ironin som naturmedvetenheten hos vår generation. Två sidor av samma mynt som hos James & Karin inte är motsägelsefulla.

Så kanske kan den medvetna generationen och den ironiska se att det går att både värna hermelinerna samtidigt som det går att skojja om det.

Länkar:
James hemsida med lyssningsexempel

Lars Hollmer

Dragspel kan låta på så många olika sätt. Ofta tänker människor på glada farbröder som spelar små grodorna till barnens och mammornas dans medan papporna äter korv och önskar att dom var någon annanstans. Eller står det för tjosan hejsan i polkatakt. Sten Broman menade att dragspelsmusik var sådant som framfördes i helvetet. Han kan knappast ha hört Lars Hollmer.

Men dragspelet kan vara längtande. Sårbart. Samt mana till människans mest grundläggande känsla av djupt vemod. Den finska tangon. Den svenska folkvisan. På dragspelet med dess inbyggda begränsningar uppstår blå toner som i New Orleans. Fast på ett annat sätt.

En som bl.a. har visat att dragspelet kan låta på så många olika sätt är Lars Hollmer. Han började i Samla Mammas Manna och var dess kapellmästare (även om tidsandan förbjöd sådana epitet). Dragspelet intar som sagr en central plats, men synten, pianot och diverse konstiga instrument dyker flitigt upp i hans sånger. Ibland är det längre stycken. Ibland mest utkast och skisser.

Vemodet och lekfullheten är något han gärna återkommer till. Sjutakt och elvatakt i rasande tempo och med clownnäsan i fickan blandas med mollstämd tretakt. Ibland sätter han ord till musiken. Skivorna är ett knippe ljudkonstverk.

För den oinvigde är Lars Hollmers första skiva, XII Sibiriska Cyklar, bra att börja med. Speciellt låten BoEves psalm som nog de flesta har stött på tidigare. En folkviseliknande dragspelslåt utan ett enda Tjo!

En annan skiva som är värd att lyfta fram är Vandelmässa som kom i mitten av nittiotalet efter några års tystnad.

Länkar:
Skivbolaget Krax
Progg.se
Wikipedia

Düsseldorf

För ett decennium sedan var bob hund det hetaste bandet man kunde tänka sig. Av många skäl. Det främsta, som jag såg det, var deras förmåga att göra mästerverk av sådant som andra skulle ha dumpat. I låten Düsseldorf finns en lysande textrad som lyder: Jag gillar sånt som ingen bryr sig om. Den säger allt.

I en ogillande recension av någon av deras skivor skrev recensenten att deras låtar skulle kunna vara bra. Men dom påminner, menade han, om en bra text på en papperslapp som man sedan knycklar ihop utan att knyckla upp igen. Obegripligt.

Han var nog rätt ensam vid den tiden att tycka så som recensent. Dom brukade i allmänhet älska detta udda band med den uttrycksfulle sångaren.

bob hund själva beskrivit sina låtar som: -Det som andra kastar i papperskorgen plockar vi upp och klistrar ihop till låtar. Och det som inte håller måttet spelar vi en gång till och en gång till.

Därför låter det ibland som det gör.

Düsseldorf är förmodligen deras mest kända låt och en av de mer lättlyssnade.

Jag är ganska mager om bena...

...tillika om armar och hals.

Det finns en sång som min hjärna ständigt återkommer till. Texten är magisk. Melodin understryker magin. Förmodligen Sveriges genom tiderna bästa sång.

Texten är författad av Nils Ferlin. Denne antiromantiker som såg världen som den såg ut och inte som man kunde önska att den tedde sig. Melodin är skriven av Lille-Bror Söderlundh. Denne ständige Lille-Bror...

Sången bär den oansenliga titeln En valsmelodi. Många har sjungit in den. Lille-Bror själv har gjort det, med snyggt gitarrkomp med äkta blueskänsla, trots att den ligger på en knastrig 78-varvare. Sven-Bertil Taube har gjort en hedervärd sextiotals vis-tolkning på sin Ferlin-skiva från 1961. Roffe Wikström har spelat in den på skivan Synd och skam från 1984. Rått och bluesigt. Imperiet, Monica Z, Claes Jansson m.fl. har också gjort den rättvisa. Rätt visa att göra rättvisa.

Men den tolkning jag sätter allra främst är den som sjuttiotalsgruppen Solarplexus står för. Tommy Körberg har aldrig sjungit bättre. Monica Dominique har aldrig spelat bättre. Allt är på topp. Ferlins ord och Lille-Brors musik görs helt och fullt rättvisa. Dessutom svänger det!

Texten då? Här är den!

För den som har iTunes finns ett smakprov av låten här (spår nr 2).

Traste Lindéns kvintett

Åh vad jag kan sakna Traste Lindéns kvintett ibland. Dom dök upp i mitten av 1980-talet. Deras första skiva hette Sportfiskarn. Melodierna och texterna är sådana att dom direkt inspirerar till att skriva själv. Dragspel och rock´n´roll, fast med tydliga drag av svenskt vemod och svensk-finsk folkton. Allt gjordes så enkelt som det gick. Inga mikrofoner, en tratt fungerar lika bra. Så började det.

Dom är nära släkt med Perssons pack. Per Persson (packets sångare och låtskrivare) var med i kvintetten i början. Men där Packet ofta spelar på någon slags macho-image, visar istället Traste Lindéns upp en betydligt mer bräcklig fasad.

Texterna är alltid vardagsnära. Dom handlar om banal svartsjuka, att gå och lägga sig som ovänner, en spark-tur eller konstnärsdrömmar. Moll och tretakt används flitigt i musiken. En sång som jag ofta får i mitt huvud nar allt känns ruttet är En dålig dag. Konstigt nog så ger den någon slags tröst. Såhär går texten:

Ynkedom, åh, ynkedom
Skröplig är min sort
Ljummet te å MTV
Bättre har man mått
Jag vankar omkring ett slag
Det här är en dålig dag

Taskigt tyst är telefon
Ingen knackar på
Skrattar hjärtlöst åt mig själv
Surar i en vrå
Jag vankar omkring ett slag
Det här är en dålig dag

Värmer på min middagsmat
Rester från igår
Vårdar ömt min dysterhet
Krystar fram en tår
Jag vankar omkring ett slag
Det här är en dålig dag

Den finns utgiven på skivan Jolly Bob går i land, Silence 1991.

Helt plötsligt blev det tyst. Dom slutade spela på 2000-talet. Varför? För att dom blivit för kända. För uppskattade. För att det inte längre kändes som den lilla skala där det började. Traste Lindén själv återgick till lantbruk, eller någonting. Jag minns inte.

Ruben Nilson

Varför är det så lite Ruben Nilson nuförtiden? Han är väl inte ihjältigd månne? Då har dom smakfulla lyckats. För Ruben Nilson var inte dom finkänsligas vismakare. Det Sverige han beskrev i sina visor som skrevs fr.a. på trettio- och fyrtiotalen, var ett land fjärran från det vackra och fina. Han, som själv var plåtslagare, skriver ur ett underifrånperspektiv. Ofta burleskt och grovhugget och med en grov fingertoppskänsla för detaljer.

Människorna i hans visor är kärleksfullt men inte varsamt, inställsamt eller insmickrande beskrivna. Vissa personer återkommer. Att använda sig av ett persongalleri är ett stildrag han delar med många stora viskonstnärer som t.ex. Bellman, Birger Sjöberg, Evert Taube, Cornelis, eller vissa rockpoeter som Plura Jonsson i Eldkvarn eller Ulf Lundell.

Vissamlingar han har givit ut i bokform är bl.a. Vår vackra värld och Vanvördiga visor. Titlarna är symtomatiska tycker jag. Världen som Ruben beskriver i sina många vanvördiga visor är inte vacker. Men han ger en sann och ärlig beskrivning av människors öde.

Många är de tillställningar där jag tagit upp gitarren och stämt upp i sången Den odödliga hästen. Få har nog vetat vem som ligger bakom den. Jag har försökt att göra den så bra jag kan, men det går inte att överträffa Fred Åkerströms tolkningar som finns utgivna på två skivor, numera återutgivna på CD. Han har den rätta tyngden och kan göra sångerna helt och fullt rättvisa.

Sången jag nämnde ovan handlar om hur Stensprängar-Kalle Valgren var tvungen att avliva sin kära gamla trotjänare till häst. Krakens ålder var orsaken till dramat. Inte för att gubben Valgren ville, men hästen var helt enkelt för gammal. Han styrkte sig både en och två gånger med sprit för att orka med. Han ledde ut hästen för att sedan, med en slägga, slå till rakt i krakens huvud med den påföljd att hästen sjönk ihop och dog ihjäl. Efter lite ömkanden och ännu mera alkohol så tittar gubben ut och får återigen se hästen stå där och tugga gräs som om ingenting hade hänt. Slutet gott, men snöpligt.

En annan visa vid namn Åkare Lundgrens begravning ställer vissa frågor. Texten kan ni läsa själva nedan. Inte heller i denna framställs huvudpersonerna, sönerna, som goda änglar. Men man älskar dom ändå. Att deras fars begravning blir ovärdig och sorglig är visserligen helt och fullt sönernas fel, men dom är människor, varken mer eller mindre.

Nu åkte åkar Lundgren sin sista långa färd
Nu var han död nu for han bort ifrån vår vackra värld.
Hans gamla häst var skrudad, med nya blanka don,
och fyra sorgsna söner var hela procession.

Så drog mot kyrkogården, en modfälld karavan
Men Oskar fick en bra idé, "vi åker ner till stan,
och får oss ett par supar, på någon SARA-krog,
vi har ju ganska gott om tid, och prästen väntar nog"

De voro alla ense det blev ej nån protest
De styrde in mot stadens tull med kista vagn och häst
Och snart bland glas och flaskor de drucko mod och kraft
men hur det var så glömde de vad ärende de haft.

Det var så vackert väder och hela livet log
och fyra glada bröder körde häst från krog till krog
Och ingen kom ihåg vad det var de hade glömt.
Och ingen höll nån ordning på de bägare de tömt.

När nattens vindar spelte sin första svaga ton,
då nalkades så saktelig en sorglig procession.
En häst och fyra karlar som efter dagens strid,
nu styrde fram på vinglig stråt, mot kyrkogårdens frid.

De buro ut sin kista och fann en nygrävd grav.
Och Oskar kommenderade Håll an ett tag! Lägg av!
Så tog han av sej hatten och såg sig fånigt kring,
och tyckte att de borde ta och sjunga någonting.

Och fyra hesa röster som darrade av sorg.
De stämde upp: "Din klara sol, han är en väldig borg."
Och med berusat allvar och kraft och energi
de slogs med slitna fraser och förvanskad harmoni.

Vad gör det väl den döde, därnere i hans grav,
att kistan hamnat upp och ner och locket ramlat av.
När han har fyra söner, som står där allihop
och fälla bittra tårar bakom nya plommonstop.

Vad gör det väl den döde, det gör väl ingenting
att sönerna har slumrat in och hästen vandrar kring,
och nyper sig en tugga på kullarna bredvid
när nattens mörker ruvar över kyrkogårdens frid.

Visan ställer viktiga frågor om värdighet/ovärdighet. Dessa till synes misslyckade bröder, med vilken rätt dömer vi dem? Vi vill gärna se den vackra världen skildrad. Står vi ut med den verkliga?

Turid

Turid är en kvinnlig artist som förtjänar att lyftas fram. Många var dom kvinnor på sextio- och sjuttiotalet som sjöng schlagers som deras manliga kollegor hade skrivit. Sånger som gärna handlade om hur lyckan blir fullständig då drömprinsen äntrar scenen.

En sådan kvinnlig artist var inte Turid. Hon skrev och framförde sina sånger rakt från hjärtat. Ärlighet utan omskrivningar. Hon kan måhända ha fallit lite i glömska, men hon har många beundrare. Och jag är en av dem.

Texterna är alltid personliga. Ofta betraktelser över livet och olika företeelser. Ett avståndstagande från dom krav som ställs på människan och dom normer som styr samhället. Ibland är texterna skrivna med en feministisk vinkling. Och när hon inte sjunger egna sånger så kan det vara folkvisor hon framför eller visor skrivna av vännen Thomas Wiehe, som spelar på samma textmässiga och musikaliska planhalva.

Det där ärliga rättframma sättet att berätta sångerna tycker jag förtjänar att lyftas fram. Hon är en svensk "singer/songwriter" i Joan Baez anda. Föregångare till t.ex. Lisa Ekdahl.

Och hon var ärlig i allt som gällde hennes konstnärskap. Hon gav ut sina skivor på Silence, men vägrade att piskas in i någon slags fålla. För det fick hon utstå mycket kritik från dom som ville forma, främst på tidskriften Musikens Makt. Så mycket pekpinnar, goda råd och kritik att hon sa adjö till rörelsen och gick över till Anders Burman på skivbolaget Metronome. Samma bolag som Pugh, Cornelis m.fl. låg på. För det fick hon förstås ännu mer kritik och betraktades som en svikare.

Vill man få ett hum om hennes breda repertoar så kan man lyssna på samlingsskivan I retur som kom för något år sedan. Den har visserligen sina begränsningar. Metronome-inspelningarna finns inte med eftersom skivan är utgiven på Silence. Men det som finns med räcker gott och väl för att bilda sig en uppfattning. Har man iTunes kan man även lyssna lite på låtarna och ladda ner.

Vill du läsa mer:
På progg.se
På Wikipedia

Samla mammas manna

Jag sitter och lyssnar på gruppen Samla mammas manna. Och jag slås av vilken precision dom har i sitt musicerande och hur drivet det är. Hur är sådan musik möjlig i ett musikklimat som drev tesen att alla kan? Jag kan sympatisera med alla kan-tanken, men när det gäller viss sorts musik måste man konstatera att alla kan inte. Men Samla kunde.

Det låter som svensk Zappa. Med vissa inslag av svensk folkton, men med den experimenterande lekfullheten som Zappa företräder. Dom ingick i musikrörelsens musikkatalog och gav ut sina skivor på progg-bolaget Silence. Dom var med, men hela tiden som clowner utan politiska undertoner. Ändå älskades dom av rörelsen. Paradoxalt nog.

I recensioner av deras skivor från den tiden det begav sig kan man läsa att Samla-musiken är kollektivt framsprungen och att det är människor som skapar tillsammans. Det är förmodligen sant till en del, men Lars Hollmer har senare sagt att han var bandets kapellmästare. (Den röda texten är redigerad 20070130)

Låtarna sväller gärna ut. Dom tar för sig och är bångstyriga. Det finns starka och explosionsartade drag. Men även finstämda och instrumentalt lyriska. Det finns vilda sånger som får hjärtat att slå fler slag än vad som är nyttigt, t.ex. låten Långt ner i ett kaninhål från skivan som bär det för tiden vridna namnet Klossa knapitatet. I den ger L Hollmer prov både på sin kastratsångarförmåga och joddlings- dito.

En textanalys är visserligen fullt möjlig men totalt meningslös. Ibland finns det texter på låtarna. Som regel rör det sig om rena nonsenstexter. Dom står inte i centrum, för att uttrycka det milt. Ibland är dom näst intill omöjliga att uppfatta.

Gruppnamnet har stavats på olika sätt genom åren. S har bytts ut mot Z lite här och där. Kul grej på sjuttiotalet. Dessutom har dom hetat von Zamla och Ramlösa kvällar. Lars Hollmer har dessutom givit ut flera skivor i eget namn. Jag tror att jag kommer att återkomma till honom vid ett senare tillfälle.

Olle Adolphson

Jag har tidigare utlovat ett slag för Olle Adolphson. Här kommer det.

Han debuterade som vissångare på femtiotalet, ett decenium före den stora visvågen (med bl.a. Fred Åkerström och Cornelis Wreesvijk i spetsen). Han är just vissångare. Inte trubadur. Det ordet ogillade Olle och ville inte bli stämplad med. Så det är som vissångare han ska minnas.

Vad jag gillar med Olle är:
1. Förmågan att helt okrystat berätta långa historier på en perfekt rimmad svenska och med verser som inte bara för historien framåt utan även smyckas med en känslighet för detaljer. Visorna Sängen, Trubbel och Sign. »Karlsson - Evig Vår 1964« är tre tydliga exempel på det.

2. Språket. Han pendlar mellan högt och lågt och vet precis när det är rätt tillfälle att använda dom olika nivåerna. En jämförelse mellan den lyriskt högstående Nu har jag fått den jag vill ha och den på stockholmska rimmade och sjungna Helga - jag älskar dig! visar kontrasten tydligt.

3. Förmågan att hitta vägar i språket som förstärker det som skulle kunna ha blivit plattityder. I visan Grön Kväll I Margaretelund sjunger Olle aldrig "Jag" . Han väljer att byta ut detta pronomen mot ett frågande "Vem" istället. Istället för att sjunga: "Jag stod framför en grind" sjunger han: "Vem stod framför en grind". Effektfullt. Sången Älskar inte jag dig då ger prov på samma geniala drag.

4. Dom snygga melodierna och snillrikt uttänkta ackorden. Dessutom spelar han kompgitarr som få. Ett gott betyg.

5. Hans sätt att ta tillvara på varje konsonant när han sjunger samt hans känsla för frasering. Konsonanterna spottas fram och han kan ligga kvar på dom märkligaste konsonanter, som "K" eller "T". Dessutom har han i likhet med viskollegan Wreesvijk en stark känsla för hur det musikaliska språket hänger ihop med det verbala och hur det bäst uttrycks.

6. Hans starka personlighet och varma attityd. Kompromisslöst tog han ställning för samhällets olycksbarn.

Han jobbade en del ihop med Beppe Wolgers, fr.a. på femtiotalet. Tillsammans skrev dom t.ex. Mitt eget land, Okända djur och Det gåtfulla folket. Dom två sista har ofta kommit att betraktas som barnsånger. Olle själv ansåg inte alls att Det gåtfulla folket var en visa för barn. Barn ser sig inte som något gåtfullt folk i ett främmande land. Det är vi vuxna som betraktar dom så och det är det som visan handlar om, hävdade han bestämt.

Olle dog 2004.

En bra minnesruna publicerades i Ordfront magasin 2004. Den finns att läsa här.