Ruben Nilson

Varför är det så lite Ruben Nilson nuförtiden? Han är väl inte ihjältigd månne? Då har dom smakfulla lyckats. För Ruben Nilson var inte dom finkänsligas vismakare. Det Sverige han beskrev i sina visor som skrevs fr.a. på trettio- och fyrtiotalen, var ett land fjärran från det vackra och fina. Han, som själv var plåtslagare, skriver ur ett underifrånperspektiv. Ofta burleskt och grovhugget och med en grov fingertoppskänsla för detaljer.

Människorna i hans visor är kärleksfullt men inte varsamt, inställsamt eller insmickrande beskrivna. Vissa personer återkommer. Att använda sig av ett persongalleri är ett stildrag han delar med många stora viskonstnärer som t.ex. Bellman, Birger Sjöberg, Evert Taube, Cornelis, eller vissa rockpoeter som Plura Jonsson i Eldkvarn eller Ulf Lundell.

Vissamlingar han har givit ut i bokform är bl.a. Vår vackra värld och Vanvördiga visor. Titlarna är symtomatiska tycker jag. Världen som Ruben beskriver i sina många vanvördiga visor är inte vacker. Men han ger en sann och ärlig beskrivning av människors öde.

Många är de tillställningar där jag tagit upp gitarren och stämt upp i sången Den odödliga hästen. Få har nog vetat vem som ligger bakom den. Jag har försökt att göra den så bra jag kan, men det går inte att överträffa Fred Åkerströms tolkningar som finns utgivna på två skivor, numera återutgivna på CD. Han har den rätta tyngden och kan göra sångerna helt och fullt rättvisa.

Sången jag nämnde ovan handlar om hur Stensprängar-Kalle Valgren var tvungen att avliva sin kära gamla trotjänare till häst. Krakens ålder var orsaken till dramat. Inte för att gubben Valgren ville, men hästen var helt enkelt för gammal. Han styrkte sig både en och två gånger med sprit för att orka med. Han ledde ut hästen för att sedan, med en slägga, slå till rakt i krakens huvud med den påföljd att hästen sjönk ihop och dog ihjäl. Efter lite ömkanden och ännu mera alkohol så tittar gubben ut och får återigen se hästen stå där och tugga gräs som om ingenting hade hänt. Slutet gott, men snöpligt.

En annan visa vid namn Åkare Lundgrens begravning ställer vissa frågor. Texten kan ni läsa själva nedan. Inte heller i denna framställs huvudpersonerna, sönerna, som goda änglar. Men man älskar dom ändå. Att deras fars begravning blir ovärdig och sorglig är visserligen helt och fullt sönernas fel, men dom är människor, varken mer eller mindre.

Nu åkte åkar Lundgren sin sista långa färd
Nu var han död nu for han bort ifrån vår vackra värld.
Hans gamla häst var skrudad, med nya blanka don,
och fyra sorgsna söner var hela procession.

Så drog mot kyrkogården, en modfälld karavan
Men Oskar fick en bra idé, "vi åker ner till stan,
och får oss ett par supar, på någon SARA-krog,
vi har ju ganska gott om tid, och prästen väntar nog"

De voro alla ense det blev ej nån protest
De styrde in mot stadens tull med kista vagn och häst
Och snart bland glas och flaskor de drucko mod och kraft
men hur det var så glömde de vad ärende de haft.

Det var så vackert väder och hela livet log
och fyra glada bröder körde häst från krog till krog
Och ingen kom ihåg vad det var de hade glömt.
Och ingen höll nån ordning på de bägare de tömt.

När nattens vindar spelte sin första svaga ton,
då nalkades så saktelig en sorglig procession.
En häst och fyra karlar som efter dagens strid,
nu styrde fram på vinglig stråt, mot kyrkogårdens frid.

De buro ut sin kista och fann en nygrävd grav.
Och Oskar kommenderade Håll an ett tag! Lägg av!
Så tog han av sej hatten och såg sig fånigt kring,
och tyckte att de borde ta och sjunga någonting.

Och fyra hesa röster som darrade av sorg.
De stämde upp: "Din klara sol, han är en väldig borg."
Och med berusat allvar och kraft och energi
de slogs med slitna fraser och förvanskad harmoni.

Vad gör det väl den döde, därnere i hans grav,
att kistan hamnat upp och ner och locket ramlat av.
När han har fyra söner, som står där allihop
och fälla bittra tårar bakom nya plommonstop.

Vad gör det väl den döde, det gör väl ingenting
att sönerna har slumrat in och hästen vandrar kring,
och nyper sig en tugga på kullarna bredvid
när nattens mörker ruvar över kyrkogårdens frid.

Visan ställer viktiga frågor om värdighet/ovärdighet. Dessa till synes misslyckade bröder, med vilken rätt dömer vi dem? Vi vill gärna se den vackra världen skildrad. Står vi ut med den verkliga?