Contact

Vindarna doftar en svunnen tid.
Varje tendens känns igen.

Ted ström skaldade då någon gång på sjuttiotalets första hälft. 1971 kom LP:n Hon kom över mon ut. Där fanns den ovan citerade låten Samma vindar, samma dofter med. Gruppens musik kanske låter lite primitiv för moderna öron. Men den är riktigt tuff, om man har sextiotalets musikideal ringande i öronen.

Contact, gruppen hette så, gjorde samma sak som Jan Johansson gjorde några år tidigare. Fast när Johansson var rotad i jazzens mylla så var Contact rotad i popen. Dom var före Kebnekajse med folkmusiken. Ofta utpekas Contact som föregångare till den stora folkmusikvågen. Dom fick t.o.m. en Grammy för plattan jag har citerat.

Många tyckte om skivan när den kom. Men lite skriverier blev det. Titelspåret var textmässigt av ytterst tveksam natur. Om man läser det ordagrant. Och tidens ideal var att läsa just ordagrant. Gör man det så blir textrader som:

Jag är man, du är kvinna
nu tar jag din oskuld och går...
...Vill du stanna hos mig?
Vill du dela mitt bröd och mitt hus?
Vill du dela min tid
fram till dess vi skall multna i jord?

ytterst tveksamma.

Men Ted Ström, som skrev låten, menade att det handlade om en parafras, en drift med den romantiserade bilden av en svunnen tids kultur. Det hörs i såväl musiken och texten. Men jag tror ärligt talat inte att de små signalerna gick fram. Och problemet med ironin fick många under denna tid smaka på. Blå Tåget anklagades ofta för att tala förbi folk och att använda sig av den förbjudna ironiska metoden. Vilket ju var helt sant.

Musiken rör sig i ett avlägset landskap i en svunnen tid. Småstaden och dess kultur framhålls framför storstadens. Ändå sjunger dom på rikssvenska. Men det är inte så unikt. Inget band på den tiden sjöng på någon slags dialekt. Lyssna gärna på Hoola Bandoolas Bands första skivor.

Fiolerna trakteras ibland av Skäggmanslaget, med vilka Contact hade ett gott samarbete. Tyvärr blev det inte så många skivor. Bara tre stycken (om man bortser från samlingsskivor, som visserligen innehåller något enstaka nytt). Och av de tre skivorna har jag bara hört två, de sista. Den första (Nobody Wants to be Sixteen) är mycket ovanlig, och ska inte vara speciellt lik de andra. Ingen folkmusik och mer popig. Sista skivan, Utmarker, kom ut 1971, samma år som den klassiska Hon kom över mon.