Dragspel kan låta på så många olika sätt. Ofta tänker människor på glada farbröder som spelar små grodorna till barnens och mammornas dans medan papporna äter korv och önskar att dom var någon annanstans. Eller står det för tjosan hejsan i polkatakt. Sten Broman menade att dragspelsmusik var sådant som framfördes i helvetet. Han kan knappast ha hört Lars Hollmer.Men dragspelet kan vara längtande. Sårbart. Samt mana till människans mest grundläggande känsla av djupt vemod. Den finska tangon. Den svenska folkvisan. På dragspelet med dess inbyggda begränsningar uppstår blå toner som i New Orleans. Fast på ett annat sätt.
En som bl.a. har visat att dragspelet kan låta på så många olika sätt är Lars Hollmer. Han började i Samla Mammas Manna och var dess kapellmästare (även om tidsandan förbjöd sådana epitet). Dragspelet intar som sagr en central plats, men synten, pianot och diverse konstiga instrument dyker flitigt upp i hans sånger. Ibland är det längre stycken. Ibland mest utkast och skisser.
Vemodet och lekfullheten är något han gärna återkommer till. Sjutakt och elvatakt i rasande tempo och med clownnäsan i fickan blandas med mollstämd tretakt. Ibland sätter han ord till musiken. Skivorna är ett knippe ljudkonstverk.
För den oinvigde är Lars Hollmers första skiva, XII Sibiriska Cyklar, bra att börja med. Speciellt låten BoEves psalm som nog de flesta har stött på tidigare. En folkviseliknande dragspelslåt utan ett enda Tjo!
En annan skiva som är värd att lyfta fram är Vandelmässa som kom i mitten av nittiotalet efter några års tystnad.
Länkar:
Skivbolaget Krax
Progg.se
Wikipedia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar