fredag 21 april 2006

Olle Adolphson

Jag har tidigare utlovat ett slag för Olle Adolphson. Här kommer det.

Han debuterade som vissångare på femtiotalet, ett decenium före den stora visvågen (med bl.a. Fred Åkerström och Cornelis Wreesvijk i spetsen). Han är just vissångare. Inte trubadur. Det ordet ogillade Olle och ville inte bli stämplad med. Så det är som vissångare han ska minnas.

Vad jag gillar med Olle är:
1. Förmågan att helt okrystat berätta långa historier på en perfekt rimmad svenska och med verser som inte bara för historien framåt utan även smyckas med en känslighet för detaljer. Visorna Sängen, Trubbel och Sign. »Karlsson - Evig Vår 1964« är tre tydliga exempel på det.

2. Språket. Han pendlar mellan högt och lågt och vet precis när det är rätt tillfälle att använda dom olika nivåerna. En jämförelse mellan den lyriskt högstående Nu har jag fått den jag vill ha och den på stockholmska rimmade och sjungna Helga - jag älskar dig! visar kontrasten tydligt.

3. Förmågan att hitta vägar i språket som förstärker det som skulle kunna ha blivit plattityder. I visan Grön Kväll I Margaretelund sjunger Olle aldrig "Jag" . Han väljer att byta ut detta pronomen mot ett frågande "Vem" istället. Istället för att sjunga: "Jag stod framför en grind" sjunger han: "Vem stod framför en grind". Effektfullt. Sången Älskar inte jag dig då ger prov på samma geniala drag.

4. Dom snygga melodierna och snillrikt uttänkta ackorden. Dessutom spelar han kompgitarr som få. Ett gott betyg.

5. Hans sätt att ta tillvara på varje konsonant när han sjunger samt hans känsla för frasering. Konsonanterna spottas fram och han kan ligga kvar på dom märkligaste konsonanter, som "K" eller "T". Dessutom har han i likhet med viskollegan Wreesvijk en stark känsla för hur det musikaliska språket hänger ihop med det verbala och hur det bäst uttrycks.

6. Hans starka personlighet och varma attityd. Kompromisslöst tog han ställning för samhällets olycksbarn.

Han jobbade en del ihop med Beppe Wolgers, fr.a. på femtiotalet. Tillsammans skrev dom t.ex. Mitt eget land, Okända djur och Det gåtfulla folket. Dom två sista har ofta kommit att betraktas som barnsånger. Olle själv ansåg inte alls att Det gåtfulla folket var en visa för barn. Barn ser sig inte som något gåtfullt folk i ett främmande land. Det är vi vuxna som betraktar dom så och det är det som visan handlar om, hävdade han bestämt.

Olle dog 2004.

En bra minnesruna publicerades i Ordfront magasin 2004. Den finns att läsa här.

3 kommentarer:

  1. Kapitulation. Det är bara att instämma. Snyggt skrivet!

    SvaraRadera
  2. Tack, Thomas. Du förde ämnet på tal.

    SvaraRadera
  3. Känner igen mina tankar och reflektioner precis. En diktare med en otroligt färgrik penna som fångar stämningar som den tonsättare han var.Olles kommentar till visan om det Gåtfulla folket borde spridas till alla, som en viktig tanke om hur den visan ska tolkas och adresseras.
    Det handlar alltså om vuxnas fundering om hur barn fantiserar när de leker och har kul.

    SvaraRadera