James & Karin

Det finns sådant som definierar en hel generation. Romanen Jack, stora vulgärsåpor som Dallas eller företelser och symbolfrågor. Gemensamt för generationsmarkeringar är att dom ofta lyfts fram av eftervärlden och ofta assosieras med den tidsepok som är aktuell.

Jag är född 1973. Sjuttiotalets barn har inte så mycket gemensamt, egentligen. Det finns inga värderingar som är gemensamma. Lite efterslängen av den generation som ibland kallas för ironisk.

En sak delar vi dock. Vi är uppväxta med James Hollingworth och Karin Liungman. Musik för barn. På riktigt. Som behandlar verkliga frågeställningar och tankar som barn bär på. (Inte sådant som vuxna tror att barn tänker på.) Det till musik som är bra. Riktigt bra.

Blues, funk, visa med sväng. Allt blandas med en lekfullhet som i regel bara återfinns på vuxnas skivor, medan barnen får nöja sig med halvdana produktioner med fånigt lallande körer och struttiga arrangemang.

Alla kommer ihåg låtar som Älgarna demonstrerar, Hur ska jag göra för att komma över vägen, Jag är en liten mört (som har simmat bört), Ebert m.fl. Detta är dock bara en liten del av deras gemensamma produktion. Skivorna Barnlåtar och Djurens brevlåda är klassiker, som finns återutgivna på CD.

Här får man en förklaring till såväl ironin som naturmedvetenheten hos vår generation. Två sidor av samma mynt som hos James & Karin inte är motsägelsefulla.

Så kanske kan den medvetna generationen och den ironiska se att det går att både värna hermelinerna samtidigt som det går att skojja om det.

Länkar:
James hemsida med lyssningsexempel