Ryggradslösa djur

Bland de ryggradslösa djuren är Homo sapiens det mest kända.

Djup och yta

Det är fascinerande med historia. Jag är själv ingen historiker. Jag har bara koll på vissa delar under vissa tider. Främst nöjesvärlden några decennier tillbaka.

Det man ser när man tittar bakåt är hur det fula efter en liten tid blir fint. Och omvänt hur det fina blir fult. Det som vi förfasar oss över nu kommer om några år eleveras till något högtstående. Och det som anses vara stort och mästerligt kan väldigt snabbt rasa ner och ingen förstår längre var i det stora ligger.

När Oasis tredje skiva släpptes var alla eld och lågor. Recensenter hyllade detta mästerverk. Femmorna haglade tätare än skotten under älgjakten. Men redan några veckor senare så skribenterna man vad de egentligen gjort sig skyldiga till. Var den verkligen så mästerlig? Skivan "Be here now" är en tydlig symbol för tidens snabba gång (för att låta lite prästerligt högtravande).

1994 skaffade jag min första mac. Väldigt snart insåg jag att detta materiella verktyg var mer än bara död materia. Det var en hel värld inuti den där lådan. Ordet ikon, något som leder vidare till något större, symboliseras lite av äppelföretagets produkter. Men då gick det uselt. Få köpte deras grejer. Det var nästan pinsamt då att säga att man hade mac. Vissa skrattade. Andra log lite överseende.

Man skiljer mellan djup och yta. Men i äpplevärlden så byggs en mening in i det ytliga. Nästan ett djup rent av. Där ligger mycket av hemligheten bakom detta fenomen. Det finns något mer under den döda ytan. Något bakom som ikonen leder vidare till. Det är inte bara sladdar och plastlådor. Det finns en annan värld bakom. Dit sladdarna leder. Som ikonerna för oss vidare till. Så har det känts. Steve Jobs var i sin person själv en tydlig bild av det.

Ps. Skivan kom ut 1997, nästan samtidigt som Steve Jobs kom tillbaka till apple, efter elva års frånvaro. Ds.

Du är ful

I Aftonbladet har man uppmärksammat mobbing. Olika kändisar har berättat hur de som barn befann sig i de olika lägren. Samma barn var först mobbat för att sedan bli mobbare. Vi känner nog alla spontant att detta måste motarbetas på alla sätt.

Tänker man så också när man väljer underhållningsprogram på TV? Uppfylls beslutsfattarna i Kyrkomötet av samma vrede när minoritetsgrupper beljugs och förvägras de löften de tidigare fått? Reagerar skribenten på tidningen likadant när man i nästa artikel hänger ut och förstör enskilda människoliv? Nej just det, journalistiken ska ju vara konsekvensneutral.

Om vi ska komma tillrätta med mobbningen så räcker det inte att förfasa sig över barnen och ungdomarna. Det är inte de uppväxandes fel att världen ser ut som den gör. Vi måste se över våra egna val. Av TV-program. Av det tysta accepterandet av hur människor behandlas.

Göteborg!

När något sägs på ett språkligt spännande sätt och med en lekfull lingvistisk knorr så är det alltid någon som utbrister något i stil med:
-Kadach!
-Åhh
-Göteborg…

Ordfyndigheter har blivit något putslustigt som bara gamla farbröder ägnar sig åt. Det kvicka och i vissa fall språkligt geniala har blivit lågt och dåligt. Något som sammanfattas med ordet "ordvits". Jag tycker det är orättvist. Av minst två skäl. 

För det första är det inget fel på ordvitsar. Det är en högtstående humorform som stora komiker i alla tider har ägnat sig åt. Till och med Henrik Schyffert har uttryckt att han uppskattar riktigt bra ordvitsar. Han sa det mitt under det ironiska nittiotalet. 

För det andra är det inte alls säkert att det rör sig om vitsighet och humor bara för att det uttrycks med knorr. Viktiga saker kan sägas på ett lekfullt sätt. Och om så är fallet så faller poängen pladask när någon åhörare närmast tvångsmässigt utbrister:
-Aj! Den var riktigt dålig!


Pierre ursäktar eventuella stavfel i denna post med att han just nu  skriver från mobilen.

Kjell Westling är död

Jag gillar musikgruppen Blå tåget. Deras amatörmässiga och naiva musik till överfyllda texter och tvära tänkemässiga kast. Skälet till att det låter så bra är att musiken är helt ihopvävd. Det står proffsen för. Utan dom så skulle spretiga trummor och märkliga trombonljud inte ha någon direkt plats. Och skulle hur som helst inte vara njutningsfullt att lyssna på.

Kjell Westling är död. Han som tillsammans med Urban Yman och Mats G Bengtson lyckades väva samman det disparata till en enhet. Det är lätt att nämna Blå Tåget. Men även hans insats i Arbete & Fritid måste nämnas. Denna tidiga världsmusikgrupp som spelade svensk folkmusik, indiskt och lite av varje. Det var några år sedan jag lyssnade på dom, men jag ska göra det igen. Jag gjorde det ofta i mitten av nittiotalet.

En låt som ofta dyker upp i mitt huvud är Kjell-Westlingkompossitionen Tragedi i kanslihuset, med text av Torkel Rassmusson, inspelad av Blå Tåget på deras dubbelskiva Brustna hjärtans hotell. Den handlar om den gamle som berättar att "I Sverige råder nu för tiden inte någon nöd". Annat var det förr. Och låten slutar med att den gamle mannen avlider. Utan några undertexter, bara en historia. Allt till en enkel men genialisk melodi.

Fel smak i rätt rätt

Jag drack precis en kaffeklunk. Då slog det mej att egentligen luktar det lite kattkiss. På samma sätt som det kan lukta nybakat bröd när man kissar. Eller att viss lyxig mat med ost, som t.ex. piccata, kan smaka lite kräks. Fast gott på något märkligt sätt.

Tänk vad fel smak på rätt ställe kan bli helt annorlunda. Tänk om man kunde tänka lite mer så när obehagliga smaker och lukter anfaller.

Jag litar på er

"Ge mig hellre en glad ammatör/.../
en som helst nån gång i livet
haft ett jobb, ett vanligt kneg"



Tage Danielsson som var en mästare på det mesta odlar sin drömbild av hur en politiker ska vara. Spontan och vanlig menar han. Mot detta ställer han proffsen. "Det är proffsen som gör så att rosorna dör. Ge mig hellre en glad amatör." Rosorna även i överförd bemärkelse - det stora partiet. Han var visserligen skarp på mycket, men jag tycker att han ibland odlade en falsk idealbild som ligger farligt nära att vara ett milt politikerförakt.

Ibland hör man att Fredrik Reinfelts största problem är hans utstrålning. Han pendlar mellan att vara intetsägande och att vara ledsen. Men okarismatisk och självklart utan ett enda lik i garderoben. Så långt man kan komma från den glada amatören. Och Mona Sahlin har vuxit upp i partiet och har enligt vissa ingen jättekoll på världen utanför riksdagshusen.

Samtidigt förfasas vi när politiker trampar över gränser. Beter sej illa eller är som folk när folk är som sämst. En framgångsrik politiker ska inte fälla oövertänkta kommentarer. Att stockholmare skulle vara smartare än lantisar eller att ens nämna ordet bröstpump i en seriös intervju är att gå för långt. Men att vara helt utan fel och brist och dessutom ha noll koll på verkligheten är fel åt det andra hållet.

Men hur ska en politiker vara då? Jag litar på maktens kvinnor och män. Jag litar på dom vi har valt. Vissa tycker jag bättre om och vissa sämre. Men jag tror på allas ärliga avsikter. Kanske är jag blåögd. Men jag är säker på att våra folkvalda åtminstone inte är sämre än folk i allmänhet. Snarare tvärt om.

Kanske pågår vissa rävspel i maktens korridorer. Men det gör det runt kaffebord på arbetsplatser, i styrelserummen, runt golfbanor och överalt dör människor samlas också. Visst ska man inte tro allt man hör och lita på alla män med makt (MMM). Men jag skuller hellre köpa en bil av Mona eller Maud än av vem som helst som jag inte känner. Hellre av Fredrik eller Lars än av vilken bilfirma som helst.

(Och sen kan man undra om bilförsäljare är mindre pålitliga än folk i allmänhet...)

Fingal Olsson/Martin Ljung

"Är det inte Martin Ljung som sitter där borta?"
"Är inte han död?"
"Men han rör ju på sej."

En av mina barndoms hjältar finns inte längre. Han har vandrat samma väg som Povel, Britta Borg och Tage Danielsson. Men än rör han på sig. Även om hans enhandsvolter inte längre är som förr. Varken med eller utan tegelsten.

Tack Falstaff för den dystra nyheten.

Kärva tider

Vårt samhälle blir hårdare och råare. Mobbning accepteras i TV. Den som har får mer. Den som är slagen tvingas leva med sitt misslyckande resten av sitt liv eftersom alla kan filma snedsteg med mobiler och lägga ut filmen på Youtube.

Jag skrev en låt om detta fenomen för några år sedan. Jag kom att tänka på den när jag läste den här artikeln i Aftonbladet. Låten heter "Kärva tider" och du kan lyssna på den via länken nedan.

Kärva tider

Text och ackord finns här

Ⓒ Pierre Falk, 2007

Overklighetens folk - en musikalisk studie i normalitet II

Nu är nog låten färdig. Vilken? Jo, den hela världen har väntat på! Med något litet undantag, kanske. Men att dom flesta har väntat torde väl vara underförstått. Här är låten:

Overklighetens folk

Och här är texten

© Pierre Falk, 2010

Overklighetens folk - en musikalisk studie i normalitet

Jag håller på med en låt som går under namnet "Overklighetens folk". Den är något, hmm, pretentiös. Jag jobbar rätt hårt med texten så att alla rim faller in konsekvent och logiskt. Både under och överarbetad på en och samma gång kanske. Nåväl. Den låter såhär.

Ljud: Overklighetens folk

Text: Overklighetens folk

© Pierre Falk, 2010

Sanning eller konsekvens

Littorinaffären har inte påverkat väljarnas förtroende för regeringen läser jag i tidningen Dagen. Och tur är väl det, på sätt och vis. Jag menar att politik är så mycket mer än personer. Ideologi är inte personbundet. Dom borgliga partierna kan vara glada för det med tanke på alla personkonstigheter som funnits i den regeringen. Men då hoppas jag samtidigt att man slipper angrepp på drygt 15 år gamla tobleroneäffärer. Och att man avskaffar personvalet. I konsekvensens namn.

Stackars arma familj m.m.

Stackars arma familj!

Domstolens sak är att döma mellan fel och rätt. Inte min eller din. Eller gruppen svenska folket.

Men när höga politiker eller goda polischefer beter sig riktigt illa, då är det lätt att angripa dom som personer. Men det dåliga handlar inte om det dom uträttat i tjänsten utan om det illa dom har gjort.När drev uppstår bland oss vanliga är det obehagligt, främst för alla som står bredvid (familj, vänner, föräldrar...) Massmedia har visserligen till uppgift att driva och dreva. Men inte jag och du.

Naturligtvis är det inte på något sätt varken mer synd om eller mer försvarbart med offentliga personer som visar sej vara mer drulliga än vi andra. Men dom drabbas hårdare. Och deras anhöriga.

Många trådar. Men några saker är centralt i alla typer av drev.

1. Att skilja mellan sak och person.
2. Domstolen får döma. Och dom har ännu inte dömt.
3. Det onda har med handlingen att göra, inte med allt dom nånsin har uträttat.
4. Det är enbart den skyldige som är skyldig. Inte hela familjen. Alltså måste även den skyldige lämnas ifred för att det inte ska skvimpa över.
5. Alla är vi skyldiga till mycket. Ingen av oss kan därför kasta första stenen.
6. Det finns förlåtelse för allt.

Populär

Jag har lite svårt för överdriven vänlighet. Att vara småtrevlig mot den som man möter är naturligtvis inget besvärande. Men när den okända möter mig med ett hjärtligt leende och överdrivet och tillgjort bedyrar min viktighet och hur fantastisk just jag är. Då ryggar jag tillbaks.

Det är telefonförsäljare som vill ge just mej en present. Bara för att belöna för att någon kollega för ett år sedan fick mig att köpa tre nummer av någon tidning. Plus ett knivset. Allt för bara 49:-

Eller någon på stan som tilltalar mej med förnamn för att värva mej som medlem eller som kund.

Detta anslag fotade jag nyligen av i en provhytt på en outlet. En opersonlig billighetsbutik utan extravaganser. Trots detta möts jag av följande text. Missa inte slutet.


Pierre ursäktar eventuella stavfel i denna post med att han just nu skriver från mobilen.

Roten till (nästan) allt ont

I Sverige har vi ett stycke kvar på jämställdhetens väg. Vi har kommit något längre än många andra länder. Men inte ända fram.

Vilka är hindren? Vem sätter käppar i hjulen? Ofta brukar man skylla på patriarkala strukturer eller på männen som grupp/individer. Jag som man är i någon mån personligen ansvarig får det ännu till målet inte framkomna arbetet.

Men tänk om kvinnor i lika hög grad som män utgör hinder? Så kan det vara. Det är inte alltid vi vill det som andra definierar som vårt bästa. Jag prövar tanken, utan att egentligen stå för den. Den är föranledd av två aktuella fall.

Dels den studie som nyligen presenterades av Anna-Lena Almqvist. Hon kommer fram till att det fr.a. är mammorna som bestämmer hur mycket föräldraledigt papporna ska ta ut. Det är m.a.o. kvinnor som i stor utsträckning (enl. denna studie) väljer den sneda könsfördelningen.

Det andra som fått mej att fundera är den omdebatterade brudöverlämningen. Jag förmodar att det i 99% av fallen är brudens vilja och önskan. Vi präster teoretiserar (med rätta) och säger att "denna nya sed är en bild av en skev kvinnosyn". Vi bestämmer att det är fel. Bruden bejakar denna bild medan mannen förhåller sej passiv.

Återigen vill jag poängtera att jag personligen inte tycker att den rådande ordningen är bra eller rätt. Jag är inte reaktionär på det viset. Men jag undrar om vi så enögt kan skylla allt ont i denna fråga på männen?

Statsskick och oskick

Det var ett evigt tjatande om den där brudöverlämningen. Varje dag kommer nya upprörda personer och träder fram. Varje dag får sagoprinsessan nytt stöd från andra. Hela tiden. Varje dag.

Som om detta var den enda viktiga händelsen att diskutera när det gäller det stundande bröllopet. Som om detta var den viktigaste frågan just nu gällande äktenskap, monarki, jämställdhet och teologi.

Jag hade hoppats att vi detta år skulle

diskutera den centrala frågan om monarikins vara eller inte vara. Äktenskapet har ju redan diskuterats klart. Kyrkomötet har redan definierat vad Guds avsikt är. Men frågan angående vårt statsskick har blivit liggande. Ingen styrande vågar riktigt ta upp den. Man gör som i Wiehes låt Titanic. Flyttar fokus från det centrala och viktiga (det sjunkande skeppet) till det oväsentliga (vad man har på sej och hur man ser ut). Ur vers 2:

Jag tog en tröja

Jag tänkte att havet är säkert kallt

Istället hamnar den nu aktuella fråga i hetluften. Redan innan luften blev het.

Länkar:

Republikanska föreningen

Rojalistiska föreningen

Ps

Behöver jag tillägga att jag själv både är emot brudöverlämning och monarki?

Ds.

Ett egendomligt ljus

Nu är tiden inne. Eller snarare ute. Värme, även om det har regnat i natt. Men, då blir ju bilderna bra. Här är den allt för tidigt avlidne Barbro Hörbergs vackra sång, som just nu passar som hand i handske (fast jag inte behöver bära sådana mer på ett halvt år).

Det här är den typen av sång som definierar en hel nation. Den är ett med vår svenska själ på något sätt. Det är svårt att förklara hur jag menar, men ni förstår nog.

"Det regnade - men bilderna blev bra". Lite som hos Thomas Ledin: "Sommaren är kort - det mesta regnar bort". Det bitterljuva. Glädjen med en krydda av smärta. Precis som brunsåsen som har en gnutta socker i sig. Allt kan sammanfattas med ortsnamnet "Njutånger".

Iaktagelse

Jag kollade vädret i förrgår. Då såg jag följande. Jämför temperatur med klockslag.

Inte jättespännande. Men tillräkligt för att jag skulle göra en skärmdump.

Valet 2010

Jag behöver mjölk och bröd. Därför måste jag välja en matvaruaffär att handla i. Vi tänker oss att det finns två.

Den första lockar med olika konserter i samband med mina inköp. Klassisk musik vid vissa tider, pop vid andra osv. Samtidigt springer det omkring clowner och busar med barnen och hittar på lustigheter med föräldrarna. Och delar ut lite gratis godis ibland oavsett om det är måndag eller lördag.

Den andra affären lockar med bra varor av hög kvalitet. Låga priser. Vänlig och tillmötesgående personal som gör vad som förväntas.

Vilken väljer jag?

(En fråga föranledd av denna bloggpost, skriven av Storasyster i Vassen)

-imism

Mänskligheten brukar delas upp i underkategorierna optimister och pessimister. Det är brukligt att göra så. Många kloka människor gör det. Bodil Jönsson, Stefan Einhorn, Tage Danielsson, Ludvig Rasmusson. För att bara nämna några som jag i brådrasket kom på.

Men jag tycket uppdelningen är allt för snäv. Det går att vara optimist på många olika sätt. Och det går likaså att vara pessimist olika. Några exempel kan nämnas:

1. Ior-pessimisten. Allt är nattsvart. Det finns inget skäl att förvänta sej någonting. En rätt rofylld form av pessimism. Det går ändå utför och ingenting kan ändra på saken. Krass och realistisk.
2. Ronny Eriksson-pessimisten. Okej, det går bara utför. Men det finns en komik i detta. Ett komiskt sätt att nalkas framtiden.
3. Den obstinata pessimisten. Alla vet att slutet är nära. Men på vägen sätter vi alla funktioner ur spel för att uppnå denna undergång. En rättshaverist som ser att den av massan inslagna vägen leder till haveri medan man själv är ganska ensam på den rätta vägen.
4. TjosanHejsan-optimisten. Allt löser sej. Blunda för verkligheten och kör på. På ena eller andra sättet funkar det ändå. Allt annat är otänkbart.
5. Den kreativa optimisten. Kanske ser det mörkt ut. Men om vi istället gör såhär så kommer det att funka. Mänskligheten har genom alla tider hittat lösningar. Så även nu.
6. Allt är väl-optimisten. DDom kloka kommer att lösa våra problem. Lita på dom som bestämmer. Dom som har makten. Dom löser allt. Makten är god.

Till denna skara hör också realisten. Ofta blir en realist beskylld för att vara pessimist av optimisterna. Det är naturligtvis helt fel. En realist inser att vägen inte behöver vara rätt eller att det finns sådant inte människor kan lösa. En sund och neutral hållning.

Ett problem är när man börjar värdera och jämföra de olika formerna. För visst låter det bättre och lite finare att vara optimist än att vara pessimist? Men nog är det mer realistiskt att vara Ronny Eriksson-pessimist än att vara en TjosanHejsan-optimist? Glöm heller inte att det ofta är pessimisterna som är dom stora humoristerna. Galghumorn t ex är till sitt väsen djupt pessimistisk. Dessutom kan det rent allmänt finnas tusen skäl till att ha en negativ bild av framtiden i vissa avseenden. Och det hindrar ju naturligtvis inte att man samtidigt är konstruktiv.

Varför skriver jag nu detta? Vet inte riktigt. Men det hjälper trots allt mej att reda ut mina egna tankar lite grand.