Du är ful

I Aftonbladet har man uppmärksammat mobbing. Olika kändisar har berättat hur de som barn befann sig i de olika lägren. Samma barn var först mobbat för att sedan bli mobbare. Vi känner nog alla spontant att detta måste motarbetas på alla sätt.

Tänker man så också när man väljer underhållningsprogram på TV? Uppfylls beslutsfattarna i Kyrkomötet av samma vrede när minoritetsgrupper beljugs och förvägras de löften de tidigare fått? Reagerar skribenten på tidningen likadant när man i nästa artikel hänger ut och förstör enskilda människoliv? Nej just det, journalistiken ska ju vara konsekvensneutral.

Om vi ska komma tillrätta med mobbningen så räcker det inte att förfasa sig över barnen och ungdomarna. Det är inte de uppväxandes fel att världen ser ut som den gör. Vi måste se över våra egna val. Av TV-program. Av det tysta accepterandet av hur människor behandlas.

Härskarteknikanklagelser som härskarteknik

Jag tillhör den skara människor som under de senaste dagarna har följt kyrkomötets webbsändningar. Under åtminstonne en av debatterna har man mellan raderna sagt att motståndarna använder sig av härskartekniker. Syftet med användandet av dessa är att maktens företrädare ser till att behålla sitt övertag. Det ska alltså finnas ett under-/överifrånperspektiv där de som har använder sig av dessa metoder för att behålla.

Jag får bilden av att att dom som har möjlighet till makt och inflytande anklagar dom som i egentlig mening saknar möjligheter till makt och inflytande att nyttja härskartekniker. Dom som har anklagar dom som inte har för att behålla det som dom saknar genom ojusta metoder.

Frågan är om inte anklagelsen att motståndaren nyttjar härskartekniker i sej är en vanlig form av härskarteknik?

Jag litar på er

"Ge mig hellre en glad ammatör/.../
en som helst nån gång i livet
haft ett jobb, ett vanligt kneg"



Tage Danielsson som var en mästare på det mesta odlar sin drömbild av hur en politiker ska vara. Spontan och vanlig menar han. Mot detta ställer han proffsen. "Det är proffsen som gör så att rosorna dör. Ge mig hellre en glad amatör." Rosorna även i överförd bemärkelse - det stora partiet. Han var visserligen skarp på mycket, men jag tycker att han ibland odlade en falsk idealbild som ligger farligt nära att vara ett milt politikerförakt.

Ibland hör man att Fredrik Reinfelts största problem är hans utstrålning. Han pendlar mellan att vara intetsägande och att vara ledsen. Men okarismatisk och självklart utan ett enda lik i garderoben. Så långt man kan komma från den glada amatören. Och Mona Sahlin har vuxit upp i partiet och har enligt vissa ingen jättekoll på världen utanför riksdagshusen.

Samtidigt förfasas vi när politiker trampar över gränser. Beter sej illa eller är som folk när folk är som sämst. En framgångsrik politiker ska inte fälla oövertänkta kommentarer. Att stockholmare skulle vara smartare än lantisar eller att ens nämna ordet bröstpump i en seriös intervju är att gå för långt. Men att vara helt utan fel och brist och dessutom ha noll koll på verkligheten är fel åt det andra hållet.

Men hur ska en politiker vara då? Jag litar på maktens kvinnor och män. Jag litar på dom vi har valt. Vissa tycker jag bättre om och vissa sämre. Men jag tror på allas ärliga avsikter. Kanske är jag blåögd. Men jag är säker på att våra folkvalda åtminstone inte är sämre än folk i allmänhet. Snarare tvärt om.

Kanske pågår vissa rävspel i maktens korridorer. Men det gör det runt kaffebord på arbetsplatser, i styrelserummen, runt golfbanor och överalt dör människor samlas också. Visst ska man inte tro allt man hör och lita på alla män med makt (MMM). Men jag skuller hellre köpa en bil av Mona eller Maud än av vem som helst som jag inte känner. Hellre av Fredrik eller Lars än av vilken bilfirma som helst.

(Och sen kan man undra om bilförsäljare är mindre pålitliga än folk i allmänhet...)

Kärva tider

Vårt samhälle blir hårdare och råare. Mobbning accepteras i TV. Den som har får mer. Den som är slagen tvingas leva med sitt misslyckande resten av sitt liv eftersom alla kan filma snedsteg med mobiler och lägga ut filmen på Youtube.

Jag skrev en låt om detta fenomen för några år sedan. Jag kom att tänka på den när jag läste den här artikeln i Aftonbladet. Låten heter "Kärva tider" och du kan lyssna på den via länken nedan.

Kärva tider

Text och ackord finns här

Ⓒ Pierre Falk, 2007

Keops pyramid

Här är en stark Hoola Bandoola-låt. Kanske är jag mossig, men jag tycker detta är riktigt bra. Den håller sig knappast inom tre minuter. Den underskattar inte lyssnaren, utan tror att hon/han klarar av att både tänka förstå och analysera. Den som inte kan något om antikens maktstrukturer i Egypten får sig här en lektion.

Overklighetens folk - en musikalisk studie i normalitet II

Nu är nog låten färdig. Vilken? Jo, den hela världen har väntat på! Med något litet undantag, kanske. Men att dom flesta har väntat torde väl vara underförstått. Här är låten:

Overklighetens folk

Och här är texten

© Pierre Falk, 2010

Overklighetens folk - en musikalisk studie i normalitet

Jag håller på med en låt som går under namnet "Overklighetens folk". Den är något, hmm, pretentiös. Jag jobbar rätt hårt med texten så att alla rim faller in konsekvent och logiskt. Både under och överarbetad på en och samma gång kanske. Nåväl. Den låter såhär.

Ljud: Overklighetens folk

Text: Overklighetens folk

© Pierre Falk, 2010

Normal

Här kommer en nyskriven låt om normalitet. Jag hoppas den faller några läsare i smaken.

Lyssna på låten "Normal"

Och här är texten.

© Pierre Falk, 2010

Stackars arma familj m.m.

Stackars arma familj!

Domstolens sak är att döma mellan fel och rätt. Inte min eller din. Eller gruppen svenska folket.

Men när höga politiker eller goda polischefer beter sig riktigt illa, då är det lätt att angripa dom som personer. Men det dåliga handlar inte om det dom uträttat i tjänsten utan om det illa dom har gjort.När drev uppstår bland oss vanliga är det obehagligt, främst för alla som står bredvid (familj, vänner, föräldrar...) Massmedia har visserligen till uppgift att driva och dreva. Men inte jag och du.

Naturligtvis är det inte på något sätt varken mer synd om eller mer försvarbart med offentliga personer som visar sej vara mer drulliga än vi andra. Men dom drabbas hårdare. Och deras anhöriga.

Många trådar. Men några saker är centralt i alla typer av drev.

1. Att skilja mellan sak och person.
2. Domstolen får döma. Och dom har ännu inte dömt.
3. Det onda har med handlingen att göra, inte med allt dom nånsin har uträttat.
4. Det är enbart den skyldige som är skyldig. Inte hela familjen. Alltså måste även den skyldige lämnas ifred för att det inte ska skvimpa över.
5. Alla är vi skyldiga till mycket. Ingen av oss kan därför kasta första stenen.
6. Det finns förlåtelse för allt.

Tro och gärning

Kristna sociala rörelser har under 1900-talet haft sitt ursprung i katolska eller katolskt närliggande kyrkor. Marknadsliberalism har ofta sina rötter i lågkyrkliga sammanhang. Även globalt. Tänk USAs sydstater. Eller tänk KD. Mot detta kan man ställa sydamerikansk befrielseteologi t.ex. Naturligtvis finns många undantag. Men jag tror ändå att indelningen grovt sett stämmer.

Och anledningen är säkerligen synen på tro-gärningar. Är gärningarna viktiga för att meritera eller för att visa på en stark tro, så anser man självklart inte att staten ska gå in och göra goda gärningar åt oss. Och mot bakgrund av det så är det inte konstigt att frifräsare hamnar till höger på den politiska skalan. Dom vill själva vara duktiga. Ingen ska vara det åt någon och sabba dennes chans till himmelska pluspoäng.

Om man däremot menar att individens enskilda handlingar betyder noll. Då är det desto viktigare att kämpa för ett samhälle som är rättfärdigt, snarare än att den enskilda ska vara det. Individens kamp spelar ändå ingen roll.

Roten till (nästan) allt ont

I Sverige har vi ett stycke kvar på jämställdhetens väg. Vi har kommit något längre än många andra länder. Men inte ända fram.

Vilka är hindren? Vem sätter käppar i hjulen? Ofta brukar man skylla på patriarkala strukturer eller på männen som grupp/individer. Jag som man är i någon mån personligen ansvarig får det ännu till målet inte framkomna arbetet.

Men tänk om kvinnor i lika hög grad som män utgör hinder? Så kan det vara. Det är inte alltid vi vill det som andra definierar som vårt bästa. Jag prövar tanken, utan att egentligen stå för den. Den är föranledd av två aktuella fall.

Dels den studie som nyligen presenterades av Anna-Lena Almqvist. Hon kommer fram till att det fr.a. är mammorna som bestämmer hur mycket föräldraledigt papporna ska ta ut. Det är m.a.o. kvinnor som i stor utsträckning (enl. denna studie) väljer den sneda könsfördelningen.

Det andra som fått mej att fundera är den omdebatterade brudöverlämningen. Jag förmodar att det i 99% av fallen är brudens vilja och önskan. Vi präster teoretiserar (med rätta) och säger att "denna nya sed är en bild av en skev kvinnosyn". Vi bestämmer att det är fel. Bruden bejakar denna bild medan mannen förhåller sej passiv.

Återigen vill jag poängtera att jag personligen inte tycker att den rådande ordningen är bra eller rätt. Jag är inte reaktionär på det viset. Men jag undrar om vi så enögt kan skylla allt ont i denna fråga på männen?

Ett egendomligt ljus

Nu är tiden inne. Eller snarare ute. Värme, även om det har regnat i natt. Men, då blir ju bilderna bra. Här är den allt för tidigt avlidne Barbro Hörbergs vackra sång, som just nu passar som hand i handske (fast jag inte behöver bära sådana mer på ett halvt år).

Det här är den typen av sång som definierar en hel nation. Den är ett med vår svenska själ på något sätt. Det är svårt att förklara hur jag menar, men ni förstår nog.

"Det regnade - men bilderna blev bra". Lite som hos Thomas Ledin: "Sommaren är kort - det mesta regnar bort". Det bitterljuva. Glädjen med en krydda av smärta. Precis som brunsåsen som har en gnutta socker i sig. Allt kan sammanfattas med ortsnamnet "Njutånger".

Visdomsord från förra seklet

Röka tobak är ett bruk som från Indien vi lärde,
mången blir av lukten sjuk andra sätter därpå värde,
kära flicka/pojke tänk så här, tänk så dumt det ändå är
båd att supa och att röka, det vill aldrig jag försöka,
hellre jag min kassa spar och min hälsa haver kvar.

Valet 2010

Jag behöver mjölk och bröd. Därför måste jag välja en matvaruaffär att handla i. Vi tänker oss att det finns två.

Den första lockar med olika konserter i samband med mina inköp. Klassisk musik vid vissa tider, pop vid andra osv. Samtidigt springer det omkring clowner och busar med barnen och hittar på lustigheter med föräldrarna. Och delar ut lite gratis godis ibland oavsett om det är måndag eller lördag.

Den andra affären lockar med bra varor av hög kvalitet. Låga priser. Vänlig och tillmötesgående personal som gör vad som förväntas.

Vilken väljer jag?

(En fråga föranledd av denna bloggpost, skriven av Storasyster i Vassen)

-imism

Mänskligheten brukar delas upp i underkategorierna optimister och pessimister. Det är brukligt att göra så. Många kloka människor gör det. Bodil Jönsson, Stefan Einhorn, Tage Danielsson, Ludvig Rasmusson. För att bara nämna några som jag i brådrasket kom på.

Men jag tycket uppdelningen är allt för snäv. Det går att vara optimist på många olika sätt. Och det går likaså att vara pessimist olika. Några exempel kan nämnas:

1. Ior-pessimisten. Allt är nattsvart. Det finns inget skäl att förvänta sej någonting. En rätt rofylld form av pessimism. Det går ändå utför och ingenting kan ändra på saken. Krass och realistisk.
2. Ronny Eriksson-pessimisten. Okej, det går bara utför. Men det finns en komik i detta. Ett komiskt sätt att nalkas framtiden.
3. Den obstinata pessimisten. Alla vet att slutet är nära. Men på vägen sätter vi alla funktioner ur spel för att uppnå denna undergång. En rättshaverist som ser att den av massan inslagna vägen leder till haveri medan man själv är ganska ensam på den rätta vägen.
4. TjosanHejsan-optimisten. Allt löser sej. Blunda för verkligheten och kör på. På ena eller andra sättet funkar det ändå. Allt annat är otänkbart.
5. Den kreativa optimisten. Kanske ser det mörkt ut. Men om vi istället gör såhär så kommer det att funka. Mänskligheten har genom alla tider hittat lösningar. Så även nu.
6. Allt är väl-optimisten. DDom kloka kommer att lösa våra problem. Lita på dom som bestämmer. Dom som har makten. Dom löser allt. Makten är god.

Till denna skara hör också realisten. Ofta blir en realist beskylld för att vara pessimist av optimisterna. Det är naturligtvis helt fel. En realist inser att vägen inte behöver vara rätt eller att det finns sådant inte människor kan lösa. En sund och neutral hållning.

Ett problem är när man börjar värdera och jämföra de olika formerna. För visst låter det bättre och lite finare att vara optimist än att vara pessimist? Men nog är det mer realistiskt att vara Ronny Eriksson-pessimist än att vara en TjosanHejsan-optimist? Glöm heller inte att det ofta är pessimisterna som är dom stora humoristerna. Galghumorn t ex är till sitt väsen djupt pessimistisk. Dessutom kan det rent allmänt finnas tusen skäl till att ha en negativ bild av framtiden i vissa avseenden. Och det hindrar ju naturligtvis inte att man samtidigt är konstruktiv.

Varför skriver jag nu detta? Vet inte riktigt. Men det hjälper trots allt mej att reda ut mina egna tankar lite grand.

Det döende barnet

Barnadödligheten har tack och lov gått ner under förra seklet. I skillingtrycken är temat vanligt. Eftersom företeelsen var det. En sång som berör extra mycket finns med på Maritza Horns LP "Jämmer och elände" från 1978. Här följer vi modern och barnet i den lillas dödsögonblick. En vacker bild men ack så tragisk.

Människor som lever ett gott liv frågar ibland om inte katastrofer får oss att förlora tron. Hur kan det finnas en god gud mitt i allt elände? Men människor med en djup gudstro frågar sällan så när dom befinner sig på botten. Snarare tvärt om. Det finns bara en väg nedifrån och den går upp. Bara Gud är den fullständiga tryggheten. Teodicéproblemet är snarare ett lyxproblem. Teologiska grubblerier när det i stort sett är välfungerande i livet. När det rasar finns bara Gud.

Denna ömma bild av det döende barnet står som någon slags motbild mot mordet på Fadime för åtta år sedan som även Svarten bloggar om idag. Här kan du lyssna till ett utmärkt radioreportage om händelsen.

Här kan du höra "Det döende barnet".


Här följer texten
Moder, jag är trött, nu vill jag sova
blott jag vid ditt hjärta slumra får
gråt dock ej, det skall du först mig lova
ty på kinden bränner het din tår
Här är kallt och ute stormen tjuter
men i drömmen allt emot mig ler
och när jag mitt trötta öga sluter
jag de söta änglabarnen ser

Ser du ängeln, hör du hur det klingar
moder, en musik så underbar
se han har så vackra vita vingar
dem han säkert från vår herre har
Grönt och gult och rött, mitt öga bländas
det är blommor ängelen strör ut
får jag vingar ock förrn livet ändas
eller får jag, moder, sen jag dör

Säg varför du mina händer trycker
varför lägger du din kind mot min
den är våt, men jag den glödhet tycker
Moder, jag vill alltid vara din
Men du får ej mera tårar gjuta
gråter du, så gråter jag med dig
O, jag är så trött, vill ögat sluta
Moder, se nu kysser ängeln mig

Tänker på två

Jag har slipat lite på den låt jag publicerade för några veckor sedan. Den utspelar sej i juletid. Jag har använt mej av greppet att göra låten helt fri ifrån tolkningar. Jag målar bilder utan att tolka dem. Vissa bilder antyds bara. Var och en kan själv förstå dem.

Här är låten och här är texten.

Ⓒ Pierre Falk, 2009

Obehagligt men sant

Kvinnor misshandlas i hemmen hela året. Även i signad juletid. Min vana trogen så publicerar jag även detta år en julsång på detta tema. Jag skrev den för några år sedan. Såhär låter den.

Julen kommer

Vilken sida står jag på?

"Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd". Tove Jansson hade helt rätt. Det där hjältemodiga modet, som några få som söker utmaningar utför, det är naturligtvis värdefullt och stort. Men med vardagsmodet är det bra mycket svårare. Dom flesta är rädda. Och därför blir det svårt att vara modig.

Att våga säga det andra inte säger, men som borde sägas. Att gripa in när mitt egna står på spel. När jag riskerar för andra eller för sanningen. Då blir det jobbigt.

Det finns människor som söker konflikter för sökandets och konfliktens skull. Det kan naturligtvis vara modigt ibland. I viss mån. Men knappast hjältemodigt. Riktigt hjältemod är att trotsa sej själv. Att vara utgivande. Att se bortom det egna. Och aldrig räkna med att få någon ära för det, utan göra det i sann övertygelse om att det är det rätta. Att inte blint snegla åt att få rätt bara för att man gör eller har rätt. Utan göra det rätta ändå.

Det går inte att på förhand bestämma att jag kommer att göra rätt insatser i rätt stund. I situationen avgörs det om man är hjälte på riktigt. Eller en feg liten lort. Jag bävar för sanningens sekund i mitt egna liv. Tänk om jag själv tillhör kategori nr.2?

Tänker på

En ny låt från låtfabriken i Kalmar AB. Den heter tänker på. Förmodligen kommer mycket vatten att rinna under broarna innan den är färdig. Just nu låtyer den såhär: (länken är borttagen, gå istället hit)

Ⓒ Pierre Falk, 2009