Djup och yta

Det är fascinerande med historia. Jag är själv ingen historiker. Jag har bara koll på vissa delar under vissa tider. Främst nöjesvärlden några decennier tillbaka.

Det man ser när man tittar bakåt är hur det fula efter en liten tid blir fint. Och omvänt hur det fina blir fult. Det som vi förfasar oss över nu kommer om några år eleveras till något högtstående. Och det som anses vara stort och mästerligt kan väldigt snabbt rasa ner och ingen förstår längre var i det stora ligger.

När Oasis tredje skiva släpptes var alla eld och lågor. Recensenter hyllade detta mästerverk. Femmorna haglade tätare än skotten under älgjakten. Men redan några veckor senare så skribenterna man vad de egentligen gjort sig skyldiga till. Var den verkligen så mästerlig? Skivan "Be here now" är en tydlig symbol för tidens snabba gång (för att låta lite prästerligt högtravande).

1994 skaffade jag min första mac. Väldigt snart insåg jag att detta materiella verktyg var mer än bara död materia. Det var en hel värld inuti den där lådan. Ordet ikon, något som leder vidare till något större, symboliseras lite av äppelföretagets produkter. Men då gick det uselt. Få köpte deras grejer. Det var nästan pinsamt då att säga att man hade mac. Vissa skrattade. Andra log lite överseende.

Man skiljer mellan djup och yta. Men i äpplevärlden så byggs en mening in i det ytliga. Nästan ett djup rent av. Där ligger mycket av hemligheten bakom detta fenomen. Det finns något mer under den döda ytan. Något bakom som ikonen leder vidare till. Det är inte bara sladdar och plastlådor. Det finns en annan värld bakom. Dit sladdarna leder. Som ikonerna för oss vidare till. Så har det känts. Steve Jobs var i sin person själv en tydlig bild av det.

Ps. Skivan kom ut 1997, nästan samtidigt som Steve Jobs kom tillbaka till apple, efter elva års frånvaro. Ds.

Du är ful

I Aftonbladet har man uppmärksammat mobbing. Olika kändisar har berättat hur de som barn befann sig i de olika lägren. Samma barn var först mobbat för att sedan bli mobbare. Vi känner nog alla spontant att detta måste motarbetas på alla sätt.

Tänker man så också när man väljer underhållningsprogram på TV? Uppfylls beslutsfattarna i Kyrkomötet av samma vrede när minoritetsgrupper beljugs och förvägras de löften de tidigare fått? Reagerar skribenten på tidningen likadant när man i nästa artikel hänger ut och förstör enskilda människoliv? Nej just det, journalistiken ska ju vara konsekvensneutral.

Om vi ska komma tillrätta med mobbningen så räcker det inte att förfasa sig över barnen och ungdomarna. Det är inte de uppväxandes fel att världen ser ut som den gör. Vi måste se över våra egna val. Av TV-program. Av det tysta accepterandet av hur människor behandlas.

Kärva tider

Vårt samhälle blir hårdare och råare. Mobbning accepteras i TV. Den som har får mer. Den som är slagen tvingas leva med sitt misslyckande resten av sitt liv eftersom alla kan filma snedsteg med mobiler och lägga ut filmen på Youtube.

Jag skrev en låt om detta fenomen för några år sedan. Jag kom att tänka på den när jag läste den här artikeln i Aftonbladet. Låten heter "Kärva tider" och du kan lyssna på den via länken nedan.

Kärva tider

Text och ackord finns här

Ⓒ Pierre Falk, 2007

Stackars arma familj m.m.

Stackars arma familj!

Domstolens sak är att döma mellan fel och rätt. Inte min eller din. Eller gruppen svenska folket.

Men när höga politiker eller goda polischefer beter sig riktigt illa, då är det lätt att angripa dom som personer. Men det dåliga handlar inte om det dom uträttat i tjänsten utan om det illa dom har gjort.När drev uppstår bland oss vanliga är det obehagligt, främst för alla som står bredvid (familj, vänner, föräldrar...) Massmedia har visserligen till uppgift att driva och dreva. Men inte jag och du.

Naturligtvis är det inte på något sätt varken mer synd om eller mer försvarbart med offentliga personer som visar sej vara mer drulliga än vi andra. Men dom drabbas hårdare. Och deras anhöriga.

Många trådar. Men några saker är centralt i alla typer av drev.

1. Att skilja mellan sak och person.
2. Domstolen får döma. Och dom har ännu inte dömt.
3. Det onda har med handlingen att göra, inte med allt dom nånsin har uträttat.
4. Det är enbart den skyldige som är skyldig. Inte hela familjen. Alltså måste även den skyldige lämnas ifred för att det inte ska skvimpa över.
5. Alla är vi skyldiga till mycket. Ingen av oss kan därför kasta första stenen.
6. Det finns förlåtelse för allt.

Populär

Jag har lite svårt för överdriven vänlighet. Att vara småtrevlig mot den som man möter är naturligtvis inget besvärande. Men när den okända möter mig med ett hjärtligt leende och överdrivet och tillgjort bedyrar min viktighet och hur fantastisk just jag är. Då ryggar jag tillbaks.

Det är telefonförsäljare som vill ge just mej en present. Bara för att belöna för att någon kollega för ett år sedan fick mig att köpa tre nummer av någon tidning. Plus ett knivset. Allt för bara 49:-

Eller någon på stan som tilltalar mej med förnamn för att värva mej som medlem eller som kund.

Detta anslag fotade jag nyligen av i en provhytt på en outlet. En opersonlig billighetsbutik utan extravaganser. Trots detta möts jag av följande text. Missa inte slutet.


Pierre ursäktar eventuella stavfel i denna post med att han just nu skriver från mobilen.

Roten till (nästan) allt ont

I Sverige har vi ett stycke kvar på jämställdhetens väg. Vi har kommit något längre än många andra länder. Men inte ända fram.

Vilka är hindren? Vem sätter käppar i hjulen? Ofta brukar man skylla på patriarkala strukturer eller på männen som grupp/individer. Jag som man är i någon mån personligen ansvarig får det ännu till målet inte framkomna arbetet.

Men tänk om kvinnor i lika hög grad som män utgör hinder? Så kan det vara. Det är inte alltid vi vill det som andra definierar som vårt bästa. Jag prövar tanken, utan att egentligen stå för den. Den är föranledd av två aktuella fall.

Dels den studie som nyligen presenterades av Anna-Lena Almqvist. Hon kommer fram till att det fr.a. är mammorna som bestämmer hur mycket föräldraledigt papporna ska ta ut. Det är m.a.o. kvinnor som i stor utsträckning (enl. denna studie) väljer den sneda könsfördelningen.

Det andra som fått mej att fundera är den omdebatterade brudöverlämningen. Jag förmodar att det i 99% av fallen är brudens vilja och önskan. Vi präster teoretiserar (med rätta) och säger att "denna nya sed är en bild av en skev kvinnosyn". Vi bestämmer att det är fel. Bruden bejakar denna bild medan mannen förhåller sej passiv.

Återigen vill jag poängtera att jag personligen inte tycker att den rådande ordningen är bra eller rätt. Jag är inte reaktionär på det viset. Men jag undrar om vi så enögt kan skylla allt ont i denna fråga på männen?

Statsskick och oskick

Det var ett evigt tjatande om den där brudöverlämningen. Varje dag kommer nya upprörda personer och träder fram. Varje dag får sagoprinsessan nytt stöd från andra. Hela tiden. Varje dag.

Som om detta var den enda viktiga händelsen att diskutera när det gäller det stundande bröllopet. Som om detta var den viktigaste frågan just nu gällande äktenskap, monarki, jämställdhet och teologi.

Jag hade hoppats att vi detta år skulle

diskutera den centrala frågan om monarikins vara eller inte vara. Äktenskapet har ju redan diskuterats klart. Kyrkomötet har redan definierat vad Guds avsikt är. Men frågan angående vårt statsskick har blivit liggande. Ingen styrande vågar riktigt ta upp den. Man gör som i Wiehes låt Titanic. Flyttar fokus från det centrala och viktiga (det sjunkande skeppet) till det oväsentliga (vad man har på sej och hur man ser ut). Ur vers 2:

Jag tog en tröja

Jag tänkte att havet är säkert kallt

Istället hamnar den nu aktuella fråga i hetluften. Redan innan luften blev het.

Länkar:

Republikanska föreningen

Rojalistiska föreningen

Ps

Behöver jag tillägga att jag själv både är emot brudöverlämning och monarki?

Ds.

-imism

Mänskligheten brukar delas upp i underkategorierna optimister och pessimister. Det är brukligt att göra så. Många kloka människor gör det. Bodil Jönsson, Stefan Einhorn, Tage Danielsson, Ludvig Rasmusson. För att bara nämna några som jag i brådrasket kom på.

Men jag tycket uppdelningen är allt för snäv. Det går att vara optimist på många olika sätt. Och det går likaså att vara pessimist olika. Några exempel kan nämnas:

1. Ior-pessimisten. Allt är nattsvart. Det finns inget skäl att förvänta sej någonting. En rätt rofylld form av pessimism. Det går ändå utför och ingenting kan ändra på saken. Krass och realistisk.
2. Ronny Eriksson-pessimisten. Okej, det går bara utför. Men det finns en komik i detta. Ett komiskt sätt att nalkas framtiden.
3. Den obstinata pessimisten. Alla vet att slutet är nära. Men på vägen sätter vi alla funktioner ur spel för att uppnå denna undergång. En rättshaverist som ser att den av massan inslagna vägen leder till haveri medan man själv är ganska ensam på den rätta vägen.
4. TjosanHejsan-optimisten. Allt löser sej. Blunda för verkligheten och kör på. På ena eller andra sättet funkar det ändå. Allt annat är otänkbart.
5. Den kreativa optimisten. Kanske ser det mörkt ut. Men om vi istället gör såhär så kommer det att funka. Mänskligheten har genom alla tider hittat lösningar. Så även nu.
6. Allt är väl-optimisten. DDom kloka kommer att lösa våra problem. Lita på dom som bestämmer. Dom som har makten. Dom löser allt. Makten är god.

Till denna skara hör också realisten. Ofta blir en realist beskylld för att vara pessimist av optimisterna. Det är naturligtvis helt fel. En realist inser att vägen inte behöver vara rätt eller att det finns sådant inte människor kan lösa. En sund och neutral hållning.

Ett problem är när man börjar värdera och jämföra de olika formerna. För visst låter det bättre och lite finare att vara optimist än att vara pessimist? Men nog är det mer realistiskt att vara Ronny Eriksson-pessimist än att vara en TjosanHejsan-optimist? Glöm heller inte att det ofta är pessimisterna som är dom stora humoristerna. Galghumorn t ex är till sitt väsen djupt pessimistisk. Dessutom kan det rent allmänt finnas tusen skäl till att ha en negativ bild av framtiden i vissa avseenden. Och det hindrar ju naturligtvis inte att man samtidigt är konstruktiv.

Varför skriver jag nu detta? Vet inte riktigt. Men det hjälper trots allt mej att reda ut mina egna tankar lite grand.

Tänker på två

Jag har slipat lite på den låt jag publicerade för några veckor sedan. Den utspelar sej i juletid. Jag har använt mej av greppet att göra låten helt fri ifrån tolkningar. Jag målar bilder utan att tolka dem. Vissa bilder antyds bara. Var och en kan själv förstå dem.

Här är låten och här är texten.

Ⓒ Pierre Falk, 2009

Obehagligt men sant

Kvinnor misshandlas i hemmen hela året. Även i signad juletid. Min vana trogen så publicerar jag även detta år en julsång på detta tema. Jag skrev den för några år sedan. Såhär låter den.

Julen kommer

Tänker på

En ny låt från låtfabriken i Kalmar AB. Den heter tänker på. Förmodligen kommer mycket vatten att rinna under broarna innan den är färdig. Just nu låtyer den såhär: (länken är borttagen, gå istället hit)

Ⓒ Pierre Falk, 2009

Att en rätt kan vara så fel

Jag hörde att vi i Sverige slänger en av tre matkassar. Hälften av denna kasse innehåller ätlig mat eller mat som hade kunnat ätas om den förvarades rätt.

Det innebär att bilen inte hade behövts användas lika ofta vid matinköp. Och att en av tre djur (ca.) slaktas i onödan. Och att mat kunde exporteras i större utsträckning till u-länder.

Hela systemet är sjukt i grunden. Och själv är jag en del i det. En lydig kugge i maskinen.


Pierre ursäktar eventuella stavfel i denna post med att han just nu skriver från mobilen.

Upprop

Utvisning av apatiska flyktingbarn. Känns det inte väldigt 00-tal? Sådana dumheter sysslar vi väl inte med längre. Ett mörkt kapitel i vår nutidshistoria. Ett tidigare felsteg vi inte vill göra om. Vi lär väl av våra misstag?

Tydligen inte. Nu är historien på god väg att upprepa sej. Men vi vill inte låta det ske! Hjälp till att stoppa dumheterna. Skriv på här!

Folklig ofolklighet

Att skaka av sej sina beundrare har varit Bob Dylans röda tråd verkar det som. När han blir lite för populär så ser han till att välja en helt annan väg och blir samtidigt kvitt dom som betalar hans lön. Kanske kan någon sätta en diagnos på detta fenomen. Som exempel kan nämnas när han började spela elektriskt på sextiotalet, hans märkliga contryskivor, LP:n Self Portrait (förmodligen en av dom sämsta skivorna som någonsin har spelats in) eller hans kristna skivor som visserligen var bra, men som retade många av hans anhängare.

Dylan vill inte vara folklig. Och han har därigenom fått kultstatus. Efter decennier som kult blir man tillslut folklig. En folklig provokatör som dom provocerade ler lite i mjugg åt. Lite som när Palme smålog när han den 19 oktober 1971 i teve blev angripen av Vilhelm Moberg angående utdelandet av Aleksandr Solzjenitsyns nobellpris (se klipp här). På samma sätt småler många när nu Dylan släpper en julskiva. Hans rossliga och något falska stämma mot de ljuvliga julsångerna och vackra klangerna klingar i oklang.

Men vi ler. Han lär inte att skaka någon kritiker av sej, hur mycket han än skulle vilja det. Beundrarna ler och skattar hans integritet än högre. Det gick inte att bli impopulär när han sålde sej själv inklussive sin röst till ett GPS-företag. Och det kommer inte att gå nu heller.

Mot mörkret tåga vi

Jag läste om barnsyn och reality-teve i aftonbladets nättidning. Och kom då att tänka på en låt jag skrev för två år sedan just på detta tema. Den heter kärva tider och låter såhär:

Kärva tider

© Pierre Falk, 2007

Här hittar du texten

Lite fotnoter kanske hade behövts. I så fall får ni fråga.

Sökare och finnare

Att hitta rätt i livet är svårt. Att hitta rätt i världen är nästan lika svårt. Speciellt för den som, likt mej, saknar lokalsinne.

Vissa har egenskaper som gör dom goda vad gäller det ena, men kanske mindre goda vad gäller det andra. Till exempel så är nog Bob Dylan en dålig vägvisare på dom fysiska vägarna.


Men jag kan ha fel.

[]

Jag sitter här och väntar

En låtidé från förr. Jag började på den vid början av nittiotalet, men har aldrig fullbordat detta opus. Men såhär låter det i alla fall.
Jag sitter här och väntar.
© Pierre Falk, 1992-2009

Realistiska omöjligheter

Jag läste att Staffan Heimerson tänkte rösta på piratpartiet i EU-valet. Och jag hörde på svensktoppen att Lars Winnerbäck nu legat där så länge att låten placerat sej på femte plats av långliggare genom tiderna. Oc Benny Andersson tydligen skänkt en miljon svenska kronor till FI för att han vill att Gudrun Schyman ska komma in i europaparlamentet.

Jag tänker lite på Hoola Bandoola-låten Vem kan man lita på? Och på Ola Magnell-låten Nya perspektiv. Dom absurda bilder om omöjligheter som finns i dessa låtar är tydligen rimligt realistiska.

Dawit Isaak

De stora tidningsdrakarna har slutit sej samman i en gemensam aktion. Den har som syfte att förhoppningsvis bli bidragande till den svensk-eritreanska journalistenDawit Isaaks frigivning. Den som har lyssnat på radioprogrammen Vår grundade mening, eller senare publicerat kan inte ha missat detta. För er som inte vet vem han är så har DN en artikel om honom. Han har suttit fängslad i sju år för att ha publicerat artiklar om behovet av demokrati i Eritrea.

Svenska myndigheter och regeringen har länge försökt få till stånd en frigivning genom så kallad tyst diplomati. Den diplomatin gör skäl för sitt namn. Tyst har den varit. Det finns en namninsamling på nätet till stöd och påtryckning. Skriv på den.

Längre och längre i längden

Rätten till inspelad musik ska tydligen förlängas från nuvarande 50 år till 95 år. Naturligtvis hänger detta ihop med att många efterkommande anser sej ha rätt att leva på en avliden släktings musik. Och med 95 år har man täckt in mycket. Inte bara personen i sig, unnat även denna barn. Förmodligen kan även barnbarnen leva gott på musik som far- eller morföräldrarna spelat sej rika på.

Jag vet att alla inte lever speciellt fett på sin musik. Men jag undrar bara: Var går gränsen? Kommer vi om några decennier höja upphovsrättsgränsen till 140 år? Jag menar att ruckandet på gränsen nu förmodligen kommer att leda till att gränsen ytterligare flyttas fram — längre fram.

Kanske hänger debatten ihop med den upphovsrättsliga debatten just nu. Musikbolagen vill hålla allt hårdare på sitt när det sker en allmän uppluckring i andra ändan. Men tyvärr vinner inte vi som älskar musik någonting på debatten. Det blir bara svårare, när det borde bli lättare.