Thomas Wiehe

Klimatet var hårt bland kulturarbetare på 70-talet. Alla var tvugna att ta ställning. Ställningstagandet var av poltitsk natur. Värderna var hårda. Valet stod mellan blått eller rött.

Så fanns det dom som värnade om dom mjuka värderna. Naturen. Dom andliga frågorna. Psykologiska faktorer för människans handlande.

En av dom stora mjukisarna, som aldrig riktigt släpptes in på den offentliga arenan, var Thomas Wiehe. Bror till Mikael. På 80- & 90-talen var han dessutom betraktad som en stolle som var en av dem som såg till att förstöra en hel generation. (Han skrev musiken till "Vilse i pankakan".)

Hans musik präglas inte av plakatpolitik, utan av reflekterande och djupa andliga insikter. Han fick naturligtvis kritik av betongvänstern för det. Och hans sånger passade inte in i melodiradions koncept.

Jag har lyssnat igenom hans gamla skivor igen. Jag slås av hur åldrandet av musik kan vara så väldigt olika. Denna musik låter ny, fast den är gammal. Fräsch trots att det sprakar och knastrar om dom gamla LP-skivorna.

Lyssna så hör ni!