Människans behov av längtan verkar nästan oändligt. Ja, så oändligt som det kan bli i en tidsbunden värld. Och i juletid är det extra tydligt att världen är just tidsbunden. Alla är tidsbundna. Vi säger det till varandra i många sammanhang. Vi borde stressa mindre och ta det mera lugnt. Och likväl så springer vi omkring som vilsna får, hit och dit.
Men människans behov av längtan till det fridfulla är nästan oändligt. Inte så många stoppar korvar längre. Det närmaste korvstoppning vi ägnar oss åt är att stoppa undan julmaten och sedan glömma var vi lade den. Om vi ens kommer ihåg att inhandla den.
Och mitt i allt stök så längtar vi. Efter en fridefull jul t.ex. Dansbandsstjärnorna spelar in en ny julskiva med nya klockspel som förstärker allt (l)ju(v)ligt. Vi blundar och drömmer oss bort till en tänkt jul där snön gnistrar vit och alla barn är glada. Det vi drömmer om liknar våra barndoms jular. Eller någon idéjul som vi har förstått att den ska vara från teve och tidningar.
Alla barnen sjunger att julen är härlig. Att vår längtan är att snön ska gnistra. Att klappar är härligt. Att det är vackert när stjärnor och ljus brinner. Kloka julsånger allihop. Men är det detta vi av hjärtat längtar efter? Kan vår längtan efter snö vara så stark så att den är det viktigaste i våra liv? Kan vi leva och dö på drömmen om ett stearinljus i en mörk vinterkväll?
Naturligtvis inte. Det är inte själva ljuset och snön vi egentligen vill åt. Problemet är bara att många inte riktigt vet vad som är deras längtans mål. Vi famlar utan att veta vad vi famlar efter. Vi har juleljus och Kalle Anka som ett längtans substitut för någonting vi inte riktigt kan formulera. De är våra symboler.
Men om julens alla riter och saker i själva verket bara är symboler, då måste dessa ju symbolisera någonting? En symbol är enligt ordlistan
en konkret representation för någonting annat. När vi klär våra hem och liv fulla av symboler, då måste vi ju mena att det finns någonting som är bortom vardagen. En verkligare verklighet, en sannare sanning. Något som våra symboler representerar.
Men vi har i flera decennier fått kärnan avskalad, om ni förstår hur jag menar. Kyrkan har monterats ned och alla världen har relativerats. ”Allt är relativt — det är det enda som är sant”. En Hoola Bandoola-text från sjuttiotalet. Men det är sanna ord, sanna mina ord. Värden och världen har monterats ned och vi vet inte vad vi längtar till längre. Men vi förstår att något måste finnas bland allt julpyssel och alla knäckkastruller.
Nu är det jul. Att vi längtar är bra. Det visar att vi någonstans, djupt inne i oss, förstår att denna världs verklighet inte är den enda. Hjärtat längtar efter mening och mål. Men vi ska inte tro att vi i dessa juliga tider får några relevanta svar av tomten. Det är inte den sortens presenter han delar ut. Inte heller kommer Piff eller Puff att svara så vi begriper vad de säger. (Vem är förresten vem av dem?)
Nej det enda sanna svaret på frågan vad vi önskar oss är frid. Inte en fridefull jul med gnistrande snö på glassiga vykort. Det är bra det också. Men den eviga friden och freden. Vi längtar efter den fredsfurste som det judiska folket före Jesu födelse längtade efter. Den som änglarna i Lukas 1:14 sjunger om. Den friden och freden vill Jesus, fridens och fredens källa, skänka oss. Och därför uppmanar oss Paulus i 2 Kor. 13:11
”...var eniga och håll fred, så skall kärlekens och fridens Gud vara med er.”
Bland julens alla tomtebloss och okomplicerade muzakackord är det svårt att hitta rätt. Men Kyrkan vill ge den som letar en karta. Besök våra gudstjänster i jul så kommer du att finna det du letar efter.
God jul önskar jag Dig!
