Kollektiva musikgrupper

Eftersom jag inte har skrivit något på bloggen på kanske tio år så vet jag med säkerhet att ingen kommer att läsa detta inlägg. Bra på många sätt eftersom det jag känner att jag vill skriva om inte berör mer än kanske en promille av Sveriges befolkning. Vad är det då som föranleder att jag helt hipp som happ skriver ett blogginlägg? Jo, det jag gick och grunnade på är vilka musikgrupper som kan sägas vara kollektiva på riktigt.

Den musikgenre som hyllade det kollektiva skapandet var sjuttiotalets musikrörelse. Grupper som Hoola Bandoola band t.ex. Men alla som vet något om bandet känner också till att så inte var fallet. Bandet var Mikael Wiehes, Det var han som skrev och till stor del arrangerade. Ett annat band som tydligare var kollektivt var Nationalteaterns rockorkester. Där delades stimpengar lika och alla fick vara med och spela. Men när det kom till låtskrivande och solistinsatser så var det enbart några få som fick chansen att stå framför micken. För att inte tala om när ett gitarrsolo skulle spelas. Då fanns bara Ulf Dageby. Ett annat band som gärna framställde sig som gemensamt skapande var Samla mammas manna. Men det är heller ingen hemlighet att det fr.a. var Lars Hollmers band.

Fanns det då några band som var kollektiva på riktigt? Jo, det hävdar jag, även om det naturligtvis är så att vissa  medlemmar driver mer än andra. Men med den brasklappen så hävdar jag att Gunder Hägg/Blå tåget  var ett kollektivt band på riktigt. Kanske berodde det på att Leif Nylén, Torkel Rasmusson och Tore Berger var för snälla för att säga nej till de idéer de ogillade. Eller för att de helt enkelt var demokratiska på djupet. Men alla gavs plats att göra allting, även de som inte kunde. Jag gillar tanken.

Ragnarök från Kalmar var ett annat sådant band. Musiken var sprungen ur många års jammande på skolor och fängelser. Innan första skivan hade de spelat ihop i många år och arbetat fram en musik tillsammans som byggde på lyhördhet för de andras infall och idéer. F.ö. ett av de bästa banden jag vet. "Fattigmans Pink Floyd" som det själva kallade sig.

Lena Nyman

Lena Nyman kunde fånga det svenska vemodet bättre än de flesta andra sångare. Och ändå var hon inte sångerska. Åtminstone inte enligt henne själv. Hon betraktade sig inte som sådan.

Men tolka texter kunde hon. Och det var det hon ansåg sig göra. När hon släppte sina vis-skivor på sjuttiotalet så var det tonsatta dikter från 1900-talet som hon angrep. Per Lagerkvist, Karin Boye, August Strindberg m.fl.

Men med sin lite nasala och enkelt trevande sångstil så lyfte hon texterna. Tonsättare, musikant och arrangör var Bernt Egerbladh. Jo, han var en stor musiker och skrev mycket vacker och snygg musik. Bl.a. till Doris, vår bortglömda och för tio år sedan återupptäckta musikexport.

Just kombinationen av Lenas trevande, lite tillbakahållet explosiva uttryck till Bernts enkla, finstämta och samtidigt exakta och geniala melodier och ackordgångar gör dessa skivor till musikhistoriska milstolpar. Tyvärr inte så ofta spelade dock. Det är ett tydligt sorgligt drag över allt det skört vackra. Som att på midsommar, när hela sommaren ligger framför, kunna konstatera att nu vänder det och blir mörkare. Känslan griper tag i mig, och hennes musik fyller mig med sådan vemodig skönhet så jag har svårt att återvända till jorden igen.

Nu önskar jag bara att de som har tillgång till YTFs inspelningar kunde se till så att Lenas musik fortsätter att finnas tillgänglig.

Jag har lagt upp lite klipp för den som vill se mer. Först kommer ett med en av hennes Boye-tolkningar. "Visst gör det ont när knoppar brister".



Sedan följer tre klipp från hennes medverkan i teveprogrammet "Två och en flygel" från 1974, samma år som Lenas första skiva släpptes.








Slutligen har jag hittat en intervju på sveriges radios hemsida som Beppe gjorde 1975. Jag vet inte hur länge den ligger kvar, men den gör det i alla fall just nu. Man kan också ta en titt på sveriges radios minnessida (klicka här).

Förspillda tillfällen

När jag var yngre så visste jag att jag hade en extrem talang i låtskrivandets konst. Ja, det var rent av obegripligt hur otroligt bra musik jag kunde prestera. Var fick jag alla snygga melodier ifrån? Med några få undantag så var jag nog bäst i världen faktiskt. Och det var inte av skrytsamhet jag tänkte så. Det var en sanning. Tänkte jag.

Mitt arma fån! Varför testade jag inte om min övertygelse verkligen höll? Varför spelade jag inte upp min musik och lät den spridas? Varför bokade jag inga spelningar? Varför skickade jag inte in några låtar till skivbolagen för bedömning? Jag hade ett register på kanske trettio adresser som jag tänkte skicka till. Jag utformade ett det i Claris Works 3.0 som hade en hyfsat avancerad funktion att skapa register. Den liknade för övrigt FileMaker. Den sysslan tog mig många timmar. Men registret blev snyggt! Med flera kopplingar mellan korten och allt.

Och jag spelade in mina bästa låtar på en kassett och skickade den rekommenderat. Till mig själv. Bara för att ha bevisning ifall någon snodde någon av mina superbra låtar.

Denna falska bubbla levde jag i. Utan att avslöja sanningen för någon mer än mina närmaste vänner. Nu är jag snart trettionio år. Och jag lever fortfarande i den bubblan. Eftersom jag aldrig provade om den skulle hålla eller spricka. Förspillda tillfällen, rädsla och en skev självbild i kombination. Undrar vad som hänt ifall jag provade? Men nu är det efteråt med det.

Djup och yta

Det är fascinerande med historia. Jag är själv ingen historiker. Jag har bara koll på vissa delar under vissa tider. Främst nöjesvärlden några decennier tillbaka.

Det man ser när man tittar bakåt är hur det fula efter en liten tid blir fint. Och omvänt hur det fina blir fult. Det som vi förfasar oss över nu kommer om några år eleveras till något högtstående. Och det som anses vara stort och mästerligt kan väldigt snabbt rasa ner och ingen förstår längre var i det stora ligger.

När Oasis tredje skiva släpptes var alla eld och lågor. Recensenter hyllade detta mästerverk. Femmorna haglade tätare än skotten under älgjakten. Men redan några veckor senare så skribenterna man vad de egentligen gjort sig skyldiga till. Var den verkligen så mästerlig? Skivan "Be here now" är en tydlig symbol för tidens snabba gång (för att låta lite prästerligt högtravande).

1994 skaffade jag min första mac. Väldigt snart insåg jag att detta materiella verktyg var mer än bara död materia. Det var en hel värld inuti den där lådan. Ordet ikon, något som leder vidare till något större, symboliseras lite av äppelföretagets produkter. Men då gick det uselt. Få köpte deras grejer. Det var nästan pinsamt då att säga att man hade mac. Vissa skrattade. Andra log lite överseende.

Man skiljer mellan djup och yta. Men i äpplevärlden så byggs en mening in i det ytliga. Nästan ett djup rent av. Där ligger mycket av hemligheten bakom detta fenomen. Det finns något mer under den döda ytan. Något bakom som ikonen leder vidare till. Det är inte bara sladdar och plastlådor. Det finns en annan värld bakom. Dit sladdarna leder. Som ikonerna för oss vidare till. Så har det känts. Steve Jobs var i sin person själv en tydlig bild av det.

Ps. Skivan kom ut 1997, nästan samtidigt som Steve Jobs kom tillbaka till apple, efter elva års frånvaro. Ds.

Vargen

Det här är en av dom vackraste sånger jag vet. Skriven och i original framförd av Tomas Wiehe som jag skrivit om här. Den finns också i en vacker version framförd av Turid, som jag också skrivit om tidigare. Från början låg den på skivan "I rummet intill" från mitt födelseår. Bara en sån sak! Dessutom har Thomas Wiehe samma födelsedag som jag har. Intresseklubben sitter med pennorna i högsta hugg.

Ibland sägs det att proggmusikerna inte kunde spela. Denna låt motbevisar det påståendet. Lyssna, dröm dej bort och njut. Vackrare än såhär blir det inte. Thomas Wiehe – Vargen.

Syns inte - finns inte

Det finns vissa saker jag saknar i dagens popmusik. Nåja, det finns egentligen rätt mycket, om man ska vara på det humöret. Men några saker kan jag skilja ut och tydligt definiera. Jag tänker att om man lyssnar på topplistmusik från 1945, eller 1975 så existerar vissa företeelser som numera får anses vara borta. Vissa skulle säkert hävda att det enbart är av godo.

Här är en uppräkning av saker jag saknar. Listan kan naturligtvis göras lång, men jag nöjer mig just nu med tre punkter.

1. Översättningarna. Glansperioden för detta kan ha varit 70- och 80-talen, när dansbanden var i högform. Dessutom tilläts inte utlandsspråk på svensktoppen då. Instrumentalmusik fungerade, men möjligheten för sådan musik att tränga sig in var nog nästan lika svårt som att bryta sig in i en bil genom handskfacket.

Nu är det omöjligt att tänka sig att låtar av Lykke Li skulle översättas och sjungas in av Linda Bengtzing eller så. Men det gjordes då. All rockigare musik var på engelska, men dåtidens schlagerartister sjöng in den på svenska och slipade av kantigheterna. Och så såldes det genast i stora upplagor.

Även etablerade och stora artister ägnade sig åt detta. Man översatte och gjorde svenska hittar av musik på andra språk. Några exempel är Siw Malmkvists fantastiska tolkning av låten "Sadie, the Cleaning Lady" som på svenska fick titeln"Mamma är lik sin mamma", som vissa tror är den ursprungliga versionen. Eller Vikingarnas "Djingis Khan".

2. Pratsången. Att låta en mellanvers talas fram, trots att versmåttet rent teoretiskt skulle fungera även sjungandes. Ett tramsigt men talande exempel (observera min oerhörda lustighet) är Arne Quicks "Rosen".

3. Doa-körerna. Framförallt var det tre damer bakom sångaren som man aldrig ser längre. Undantag är Allsång på skansen eller liknande program. Men doa-körerna är definitivt på väg bort, men är väl inte helt borta ännu. Vi måste värna om dem! En av länkarna bakåt till den riktiga musiken.

(Men visst, ibland vållade de även fördärv. Det mest kända exemplet är hur de bringade självaste kungen på fall i låten "Are you lonesome tonight?".)

Skyddsrumsboogie

Jag tänkte att jag borde lyssna igenom de Cornelis-skivor jag har missat. Främst är det hans senare produktion som jag inte hört. Med Spotify är det ju enkelt.

Sagt och gjort. När jag var inne på skivan "Mannen som älskade träd" från 1985 så svepte minnen över mig. Det var låten "Skyddsrumsboogie" som fick igång mig. Jag nynnade på denna låt, men hade inte kommit ihåg det utan hjälp. Det är härligt när bitar faller på plats. När man närmar sig en fullständig kartläggning av det förflutna. Tycker jag. (Tycker inte de i min närhet.)

Här är en live-upptagning från samma tid. Han är mager och sjukdomsmärkt. Men det är bara till det yttre han är sjuk.

Visst gör det ont

Jag har inte slagit några slag på hur länge som helst. Min idé när det begav sej var att lyfta fram artister som inte så ofta lyfts fram nu för tiden. Åtminstone inte som musiker. Eller bara att tipsa om bra musik med artister som inte är lika välbekanta som  t.ex. The Beatles. En av artisterna som låg på hög var Lena Nyman. Skulle jag slå ett slag för henne idag så skulle det verka spekulativt. Så det gör jag inte just nu (men vänta ett tag så kanske det händer).

Jag såg att hon avlidit. Därför vill jag ändå nämna henne på denna blogg, som heller inte lever i högsta välmåga om man säger så. Jag gillar mest skivan "Var mig nära" från 1975, där hon och maken Rune Andersson sjunger vartannat spår. Musiken är främst komponerad av Bernt Egerbladh, och tonen är soft och nästan lite dyster. Mer höst än vår, om ni förstår hur jag menar. Texterna är vackra kärleksdikter av bl.a. Pär Lagerkvist.

Skivan med Boye-tolkningar som kom året efter följer stilmässigt den inslagna vägen. Därifrån kommer denna låt. Varsågoda!

Ingenting

Samla mammas manna i toppform. Ett svenskt svar på Zappa, men både mer lustfyllt och demokratiskt (tack Coste!). Var så goda!

Keops pyramid

Här är en stark Hoola Bandoola-låt. Kanske är jag mossig, men jag tycker detta är riktigt bra. Den håller sig knappast inom tre minuter. Den underskattar inte lyssnaren, utan tror att hon/han klarar av att både tänka förstå och analysera. Den som inte kan något om antikens maktstrukturer i Egypten får sig här en lektion.

Stureplan

Från en avlägsen tid. En låt som säkert bara är bra för att den får mej att minnas.

Lektor Munthe

Det finns inga genvägar till det perfekta ljudet.

Visdomsord från förra seklet

Röka tobak är ett bruk som från Indien vi lärde,
mången blir av lukten sjuk andra sätter därpå värde,
kära flicka/pojke tänk så här, tänk så dumt det ändå är
båd att supa och att röka, det vill aldrig jag försöka,
hellre jag min kassa spar och min hälsa haver kvar.

Ljuva nittiotal

Tider kan förändras. Men själv vill jag va kvar.

Men visst var det underbart denna tid. När ingen hade bredband och modemen var sällsynta.

Santa Lucia

Svarten lärde mej för ett par år sedan en ny kunskap. Ett nytt musikinstrument, eller snarare ett gammalt sådant. Theremin heter det och är det äldsta elektriska musikinstrumentet. Klangen liknar lite den som kommer när man spelar på såg. Ljudet kan ibland höras i skräckfilmer. Mycket sällan i reklamradiokanaler (fast dom lovar att dom där blandar både gamla och nya låtar).

Såhär aftonen före Luciadagen så kan väl detta stycke passa?

Osannolik jul

Såhär innan jul så strömmar julmusiken mot oss. Då behövs lite moteld. Osannolika jullåtar. Sådana vi inte trodde fanns. Sådana som inte ger oss den julkänsla som vi önskade oss. Det är vanligt att använda sig av julen då den innehåller så många användbara element. Det går att förstärka julen, kontrastera den eller använda den som tolk eftersom alla har erfarenhet. Det visste Ingmar Bergman, det vet Norén och det vet varenda TV-serieförfattare.

Här är några låtar som använder sig av alla julens klichéer. Eller klingar falskt i våra öron. Det är inte svårt att använda det extremt fridfulla som en kuliss mot det hemska. Det som vi fruktar. Eller att vända det stämningsfulla, bryta av det, och på så vis överraska. Listan på låtar kan naturligtvis göras hur lång som helst, men jag nöjer mej med dessa:

Geniala idioter

Dom må ha varit störiga. Dom må ha varit odrägliga. Men mer geniala låtskrivare får man leta efter.

Den du!

Förr är bättre nu än det var då. Likväl saknar jag vissa saker, av någon outgrundlig anledning. Se bara på det här reklamklippet från commondore 64-tiden (eller vic 64).

Sumpade talanger

Vem är jag att döma?

Men jag kan inte låta bli att förundras över att vissa verkar kasta bort sin talang. Och jag förstår inte varför. Främst tänker jag på musikartister. Sådana som visar sin storhet på några skivor. Men som sedan bara viftar bort det storartade och släpper skräp.

Listan skulle kunna göras lång. Men jag nöjer mej med tre tydliga exempel. Två utländska och ett svenskt.

Stevie Wonder.
Detta forna underbarn som under sextiotalet släppte fantastiska skivor och sedan under sjuttiotalet skruvade det redan fantastiska ytterligare ett snäpp uppåt. Vad hände sedan? Jag tycker det är tragiskt.

Elton John.
Det är svårt att inse vilken mästerlig musiker han är. Speciellt om man har hört smöret från åttiotalet. Men ett par skivor på sjuttiotalet är att betrakta som storverk. En talang som sedan lämnades.

Magnus Uggla.
Hej tomtegubbar och pom-pom i kombination ger nutidens Uggla. Dåtidens var något helt annat. Fram till -83 någongång. Efter det har formen blivit lika tråkig som hitmässig.

Men, vem är jag att döma?

Lite exempel från tuben som visar vad jag menar:

Äntligen!

Idag är det sommar, datummässigt sett. Välkomna juni, juli och augusti!