Samla mammas manna

Jag sitter och lyssnar på gruppen Samla mammas manna. Och jag slås av vilken precision dom har i sitt musicerande och hur drivet det är. Hur är sådan musik möjlig i ett musikklimat som drev tesen att alla kan? Jag kan sympatisera med alla kan-tanken, men när det gäller viss sorts musik måste man konstatera att alla kan inte. Men Samla kunde.

Det låter som svensk Zappa. Med vissa inslag av svensk folkton, men med den experimenterande lekfullheten som Zappa företräder. Dom ingick i musikrörelsens musikkatalog och gav ut sina skivor på progg-bolaget Silence. Dom var med, men hela tiden som clowner utan politiska undertoner. Ändå älskades dom av rörelsen. Paradoxalt nog.

I recensioner av deras skivor från den tiden det begav sig kan man läsa att Samla-musiken är kollektivt framsprungen och att det är människor som skapar tillsammans. Det är förmodligen sant till en del, men Lars Hollmer har senare sagt att han var bandets kapellmästare. (Den röda texten är redigerad 20070130)

Låtarna sväller gärna ut. Dom tar för sig och är bångstyriga. Det finns starka och explosionsartade drag. Men även finstämda och instrumentalt lyriska. Det finns vilda sånger som får hjärtat att slå fler slag än vad som är nyttigt, t.ex. låten Långt ner i ett kaninhål från skivan som bär det för tiden vridna namnet Klossa knapitatet. I den ger L Hollmer prov både på sin kastratsångarförmåga och joddlings- dito.

En textanalys är visserligen fullt möjlig men totalt meningslös. Ibland finns det texter på låtarna. Som regel rör det sig om rena nonsenstexter. Dom står inte i centrum, för att uttrycka det milt. Ibland är dom näst intill omöjliga att uppfatta.

Gruppnamnet har stavats på olika sätt genom åren. S har bytts ut mot Z lite här och där. Kul grej på sjuttiotalet. Dessutom har dom hetat von Zamla och Ramlösa kvällar. Lars Hollmer har dessutom givit ut flera skivor i eget namn. Jag tror att jag kommer att återkomma till honom vid ett senare tillfälle.