Människor som lever ett gott liv frågar ibland om inte katastrofer får oss att förlora tron. Hur kan det finnas en god gud mitt i allt elände? Men människor med en djup gudstro frågar sällan så när dom befinner sig på botten. Snarare tvärt om. Det finns bara en väg nedifrån och den går upp. Bara Gud är den fullständiga tryggheten. Teodicéproblemet är snarare ett lyxproblem. Teologiska grubblerier när det i stort sett är välfungerande i livet. När det rasar finns bara Gud.
Denna ömma bild av det döende barnet står som någon slags motbild mot mordet på Fadime för åtta år sedan som även Svarten bloggar om idag. Här kan du lyssna till ett utmärkt radioreportage om händelsen.
Här kan du höra "Det döende barnet".
Här följer texten
Moder, jag är trött, nu vill jag sova
blott jag vid ditt hjärta slumra får
gråt dock ej, det skall du först mig lova
ty på kinden bränner het din tår
Här är kallt och ute stormen tjuter
men i drömmen allt emot mig ler
och när jag mitt trötta öga sluter
jag de söta änglabarnen ser
Ser du ängeln, hör du hur det klingar
moder, en musik så underbar
se han har så vackra vita vingar
dem han säkert från vår herre har
Grönt och gult och rött, mitt öga bländas
det är blommor ängelen strör ut
får jag vingar ock förrn livet ändas
eller får jag, moder, sen jag dör
Säg varför du mina händer trycker
varför lägger du din kind mot min
den är våt, men jag den glödhet tycker
Moder, jag vill alltid vara din
Men du får ej mera tårar gjuta
gråter du, så gråter jag med dig
O, jag är så trött, vill ögat sluta
Moder, se nu kysser ängeln mig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar