Vilka är hindren? Vem sätter käppar i hjulen? Ofta brukar man skylla på patriarkala strukturer eller på männen som grupp/individer. Jag som man är i någon mån personligen ansvarig får det ännu till målet inte framkomna arbetet.
Men tänk om kvinnor i lika hög grad som män utgör hinder? Så kan det vara. Det är inte alltid vi vill det som andra definierar som vårt bästa. Jag prövar tanken, utan att egentligen stå för den. Den är föranledd av två aktuella fall.
Dels den studie som nyligen presenterades av Anna-Lena Almqvist. Hon kommer fram till att det fr.a. är mammorna som bestämmer hur mycket föräldraledigt papporna ska ta ut. Det är m.a.o. kvinnor som i stor utsträckning (enl. denna studie) väljer den sneda könsfördelningen.
Det andra som fått mej att fundera är den omdebatterade brudöverlämningen. Jag förmodar att det i 99% av fallen är brudens vilja och önskan. Vi präster teoretiserar (med rätta) och säger att "denna nya sed är en bild av en skev kvinnosyn". Vi bestämmer att det är fel. Bruden bejakar denna bild medan mannen förhåller sej passiv.
Återigen vill jag poängtera att jag personligen inte tycker att den rådande ordningen är bra eller rätt. Jag är inte reaktionär på det viset. Men jag undrar om vi så enögt kan skylla allt ont i denna fråga på männen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar