Folklig ofolklighet

Att skaka av sej sina beundrare har varit Bob Dylans röda tråd verkar det som. När han blir lite för populär så ser han till att välja en helt annan väg och blir samtidigt kvitt dom som betalar hans lön. Kanske kan någon sätta en diagnos på detta fenomen. Som exempel kan nämnas när han började spela elektriskt på sextiotalet, hans märkliga contryskivor, LP:n Self Portrait (förmodligen en av dom sämsta skivorna som någonsin har spelats in) eller hans kristna skivor som visserligen var bra, men som retade många av hans anhängare.

Dylan vill inte vara folklig. Och han har därigenom fått kultstatus. Efter decennier som kult blir man tillslut folklig. En folklig provokatör som dom provocerade ler lite i mjugg åt. Lite som när Palme smålog när han den 19 oktober 1971 i teve blev angripen av Vilhelm Moberg angående utdelandet av Aleksandr Solzjenitsyns nobellpris (se klipp här). På samma sätt småler många när nu Dylan släpper en julskiva. Hans rossliga och något falska stämma mot de ljuvliga julsångerna och vackra klangerna klingar i oklang.

Men vi ler. Han lär inte att skaka någon kritiker av sej, hur mycket han än skulle vilja det. Beundrarna ler och skattar hans integritet än högre. Det gick inte att bli impopulär när han sålde sej själv inklussive sin röst till ett GPS-företag. Och det kommer inte att gå nu heller.