måndag 22 januari 2007

Fred Åkerström

Den 27 Januari 1937 föddes Fred Åkerström. Han dog 9 Augusti 1985, endast 48 år gammal. Han skulle nästa vecka bli 70 år, vilket jag vill uppmärksamma på min blogg. Han är den bullrigt finkänslige. Den dramatiskt melankoliske. Den känsligt okänslige. Vistolkaren n° 1 i svenskt nöjesliv.

Vet man inte vem han var så har man gått miste om något stort. Han var den vistolkare
som på ett både modernt och klassiskt vis gjorde C. M. Bellman, Birger Sjöberg, Ruben Nilsson, Evert Taube m.fl. rättvisa. Han tog sig ann visorna, behandlade dem väl, och släppte ut dem på ett oefterhärmligt sätt. Genomtolkat utan att vara övertolkat.

Ibland tycker vissa att en musiker måste skriva egna låtar för att vara riktigt riktig. Som om snickaren måste plantera sin egna skog. Eller bagaren odla sina egna brödråvaror
. Fred är i första hand en vistolkare. Han tolkar det andra har skrivit. Han förvandlar det på ett sätt som en alkemist aldrig lyckats tillverka guld. Men Fred lyckas.

Hans sångstil är pretentiös i ordets goda bemärkelse. När han sjunger med eftertryck är det svårt att inte flyga baklänges. Och när han blir intim och närgången så är det som att lyssna till en retoriker
som sänker rösten för att göra åhöraren uppmärksam. Vi dras med och kan inte låta bli att lyssna.

Sjuttio år hade han blivit. Och trots min ringa ålder har jag faktiskt sett honom live
. Det var i Oskarshamn i början av åttiotalet. Som barn förstod jag väl inte hans hela storhet. Men sången Duett i Småland minns jag att jag tyckte om. En komisk och lustig visa med oväntade vändningar och tvära svängar. Likaså minns jag hansTaubetolkning i visan Fragancia.

Han var även mycket bred. Hans mullrande
och uttrycksfulla stämma är självklar i Ruben Nilsson-tolkningarna. Men när han börjar sjunga sjömansvisor, sådana där som Harry Brandelius brukar sjunga. Eller barnvisor ihop med Gösta Linderholm. Eller politiska pamfletter. Han upphörde aldrig att förvåna.

Att i skriven form förklara en sångtolkare
är inte speciellt lätt. Dock har jag gjort ett försök. Men bättre är att lyssna på honom. Flera av hans skivor är återutgivna på CD. Dessutom kan man köpa flera av skivorna digitalt via iTunes. För den som vill bilda sig en egen uppfattning rekommenderar jag starkt att lyssna. Många bibliotek har förmodligen köpt in hans skivor. Det är den sortens musik, om ni förstår mig rätt.

En månad till så kan man lyssna till en konsert men Fred Åkerström i radions P4. Klicka här för att njuta en konsert från 1983 (alltså ungefär samtidigt som jag hörde honom).

För den som undrar: Ja, han är far till Cajsa-Stina, som f.ö. är namnet på en av C.M. Bellmans kvinnor i flera av hans epistlar.

3 kommentarer:

  1. Ingen sjunger Bellman som Fred. "Glimmande nymf", Fredmans epistel 72 är nog min favorit. Tycker också mkt om hans tolkning av Martin Nilssons "Gamla Nordsjön".

    SvaraRadera
  2. "Glimmande nymf" glömde jag bort. Han gjorde även den live, då vid åttiotalets början när jag såg honom. Det minns jag tydligt. Jag gick hem och var så förundrad över hur han kunde sjunga så djupt och mörkt. Jag övade på det men lyckades aldrig pressa rösten till hans nivåer. Det måste låtit apa när jag försökte.

    SvaraRadera
  3. En av Freds förnämligaste skivor, den nästintill bortglömda "Visor i närheten" (med tolkningar av Fritz Sjöströms märkliga visor) är tyvärr en av de två som inte återutgivits på cd. Gräv upp den på någon skivbörs om du inte har hört den.

    SvaraRadera