Vem är jag att döma?
Men jag kan inte låta bli att förundras över att vissa verkar kasta bort sin talang. Och jag förstår inte varför. Främst tänker jag på musikartister. Sådana som visar sin storhet på några skivor. Men som sedan bara viftar bort det storartade och släpper skräp.
Listan skulle kunna göras lång. Men jag nöjer mej med tre tydliga exempel. Två utländska och ett svenskt.
Stevie Wonder.
Detta forna underbarn som under sextiotalet släppte fantastiska skivor och sedan under sjuttiotalet skruvade det redan fantastiska ytterligare ett snäpp uppåt. Vad hände sedan? Jag tycker det är tragiskt.
Elton John.
Det är svårt att inse vilken mästerlig musiker han är. Speciellt om man har hört smöret från åttiotalet. Men ett par skivor på sjuttiotalet är att betrakta som storverk. En talang som sedan lämnades.
Magnus Uggla.
Hej tomtegubbar och pom-pom i kombination ger nutidens Uggla. Dåtidens var något helt annat. Fram till -83 någongång. Efter det har formen blivit lika tråkig som hitmässig.
Men, vem är jag att döma?
Lite exempel från tuben som visar vad jag menar:
Så sant! Och så finns det de (tack och lov) som bara fortsätter att utvecklas och som till och med förvånar ibland. Tänker främst på Dylan.
SvaraRadera