Dagarna är varma. Men trots brittsommaren så är den nordiska hösten påtaglig när man är tillbaka från andra breddgrader.Men, men... Jag har aldrig haft något emot det nordiska vemodet. Det där bitterljuva. Det där som man kan gotta sej i under en lång utdragen höst, ända till vintern. Om det ens blir någon vinter. Eller någon vår. Kanske inte ens någon riktig sommar. Har vi otur så fortsätter det ungefär såhär i ett och ett halvt år till.
Vi tröstar oss med Tove Janssons och Erna Tauros Höstvisa, här framförd av Bo Andersson.
Den "lånade" jag till bloggen, f'stås...
SvaraRadera