När jag gick i högstadiet gjordes en undersökning i vår klass huruvida vi elever var för eller emot dödsstraff. Det visade sej att alla tjejer var emot, medan bara en kille var det. Resten av killarna var för. Undersökningen var visserligen anonym, men jag visste precis vad alla andra i klassen tyckte, och jag insåg också att mina åsikter stämde bättre överens med tjejernas än med killarnas.
När jag var nästan färdig präst fick jag, en annan som också närmade sig präststudiets slut samt en redan prästvigd besöka en gymnasieklass där samma fråga ställdes. Man fick ta ställning och jag tog då samma ställning som tio år tidigare. Så gjorde även den prästvigda. Dock inte den andra präststudenten. Han menade att frågan var lite mer komplicerad och inte gick att besvara med ett enkelt ja eller nej. Undrar om han tycker så om alla frågor - även när han i sin nuvarande profession frågar brudparet om kärlek i nöd och lust? Typiskt teologer förresten, att inte kunna svara ja eller nej, ens på de mest elementära frågorna. (Jfr Matt 5:37)
Nyligen läste jag en undersökning som visar att unga svenska män anser att tortyr ibland är befogat. Genast dyker minnen från min högstadietid upp. Jag trodde att vi i Sverige var överens om att livet på något sätt var heligt, även om dom flesta i vårt sekulariserade samhälle inte uttrycker det så. Jag trodde att nästan alla var emot den sortens grymhet som tortyr innebär. Och att gemene man ansåg att den rättsosäkra och definitiva grymheten som dödsstraff innebär var förkastlig. Så trodde jag.
Men jag hade tydligen fel. Majoriteten av dom svenska männen läser tidningen och blir inte alls förskräckta. Dom tänker nog: "Var det inte det jag alltid har sagt. Lite tortyr har väl ingen dött av. Och om - tja, vad spelar det för roll." Ändå har jag en känsla av att liknande artiklar skrivs med baktanken att vi ska tycka att det är hemskt att så många tycker som dom tycker. Men då missar man att dom som läser förmodligen inte alls blir upprörda utan med största sannolikhet tillhör den där majoriteten som har fel. Och jag känner mej utanför.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar