På nittiotalet lyssnade jag en hel del på den brittiska sångaren och låtskrivaren Donovan. Hans storhetstid var på sextiotalet och han var, som många från samma tid (Bl.a. The Beatles) mycket inspirerad av indisk filosofi. Han var en av dom som reste till indien för att dagligen meditera och lyssna till den indiske TM-gurun Maharishi Mahesh Yogi. Med på den resan var även The Beatles, och detta läger eller vad man ska kalla det, resulterade för deras del i den vita skivan.
Donovan är och var en av dom mest suggestiva och djupast borrande melodiskaparna jag vet. Han närmar sig läge noll hos åhörarna. Och hans märkliga vibrato på rösten förstärker och ger en lite udda klang. Vissa har svårt just för hur rösten slår fram och tillbaka. Jag älskar hans sångsätt och hans röst. Till exempel i den melodiösa och mycket vackra Lalena.
Men mest känd är han nog för låten Catch the wind. Han kallades av vissa för Englands Bob Dylan. Denna låt stärker måhända den liknelsen.
Här finns folkkänslan (som hos Bob vid samma tidpunkt) Samma typ av gitarrspel, ett munspel (dock inte lika falskt som hos Bob). Men generellt sätt så håller jag inte med om liknelsen. Donovan är för det mesta mer svävande än Dylan. Donovan är mer lekfull i melodierna. Samtidigt som Dylan är bredare och mera poetisk i texterna, naturligtvis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar