Prioritering

Många säger "Interjuva". Och "Egenklien". Och "Svenskalärare".

Varje gång jag hör det blir jag glad att inte hela svenska folket består av tillrättalagda rättsägare* som pratar som man skriver. Och varje gång så funderar jag över hur dessa språkligt rättskaffens människor tänker när de hör den sortens språkvård.

Varför blir somliga mer upprörda över hur saker sägs än över vad som sägs? Är det för att tiden är så pladdrig som det blir lättare att sålla i grammatiken och upplevda felsägningar än att göra det bland alla floskler och dumheter? Den enklaste vägen helt enkelt. Ett silande av de små myggen men ett sväljande av de betydligt större kamelerna.

*rätt-sägare, inte rätts-ägare.