Minnen, låt oss ägna oss åt minnen

Få saker kan fylla mig med sådan värme som ljumma fläktar från barndomen. När en melodi spelas som spelades när jag var barn så händer något i hela kroppen. Jag längtar tillbaka till något jag inte riktigt minns. Nostalgi kallas det.

Anna Maria Lenngren skrev dikten "Pojkarne". Den känslan känner jag igen. Jag plöjer igenom allt som kan få mig att minnas det jag någonstans har glömt. Det är "Goodbye yellow brick road" med Elton John, Årstider med Allan Edwall, barnprogram från 70-talet och radioprogram från 80-talet. Allt som drar igång den nostalgiska febern i min kropp.

Visst är det patetiskt. Bo-Eves psalm av Lars Hollmer är visserligen mycket bra. Men inte så bra så att den borde kunna få mig att nästan gråta. Men det får den mig nästan att göra. Det handlar om sommarminnen från förr med låten klingandes ur radion. Och visst är gamla avsnitt av TV-programmet Hajk lite roliga att se, men inte var dom så bra som jag får för mig att dom var. SVT:s öppna arkiv hjälper mig att inse hur det faktiskt var: Det var inte bättre förr.

Men ändå. Mina ögon var något mindre förstörda då. Mitt perspektiv var lite annorlunda. Dit skulle jag gärna återvända. Jag skulle kunna betala dyrt för att återuppleva det förlorade för en dag. Och givetvis bli grymt besviken.

Återigen citerar jag mäster Allan Edwall:

Jag var ett barn
med klara, ljuva sinnen
och på mitt väsen
solen lyste ned.
Mitt liv var nytt
och ännu utan minnen
och genom natten
månen stilla gled.
Och jag var ung
med fasta steg på jorden.
Jag levde fritt
bland träd och vilda djur
och som i lera formade jag orden
och rent var hjärtat som de kommo ur.

Och lilla bäcken mot älven rinner
och älven rinner mot stora hav.
Och aldrig någonsin mer du finner
var lilla bäcken blev av.

Och jag blev man med hatt och stövlar tunga
och lärde tyglarna av lämplighet och sed
och lärde le när marken tycktes gunga
av tyngd från fiender som höggos ned.
Jag ser på världen genom dödas blickar.
Med andras oro köper jag min frid
och nedåt slår jag när jag uppåt slickar
och snarkar däst med själens nöd bredvid.

Och lilla bäcken etc.

Jag samlar tid som musen samlar skulor.
Till livets byggnad samlar jag på år.
Ty allting stort och starkt är byggt av smulor.
Och sanningen av ångrad lögn består.
I munnens valv jag känner orden klinga
som återskall av allt som sagts förut.
Min tro är klen och klokenskapen ringa
och allt är början, mitt oppi och slut.

Och lilla bäcken etc.

Den lilla bäcken av Allan Edwall