Allan Edwall

Dom allra flesta tänker nog på Emils pappa. Vissa ser kanske den dryge och högfärdige Carlsson från Hemsöborna framför sig. Andra kanske hör Nalle Puh läsas upp i sina huvuden. Alla dessa klassiska rolltolkningar är goda. Men föga kan jag om skådespeleriets ädla konst. Det som jag främst tänker på när Allan Edwall förs på tal är något annat.

Det är hans visor. Hans musikaliska texter. Hans melodier, djupt rotade i den svenska folkmusiken. För han är en folkmusiker i ordets rätta bemärkelse. Eller var. Han dog för nio år sedan (1997), 72 år gammal.

Jag har omnämnt honom tidigare (i artiklarna Får man tänka fel, och Minnen, låt oss ägna oss åt minnen) men jag tyckte han var värd en egen hyllning just i egenskap av viskonstnär. Hans texter utgår alltid från det som slarvigt brukar kallas Den lilla människan. Han har hela tiden ett underifrånperspektiv. Någon slags bondförnuft präglar innehållet.

Det handlar om att inte svika det sanna, det goda eller det vackra. Dessutom är det snillrikt formulerat på ett sätt som inte går att värja sig emot. Jag minns när jag som liten hörde sången Årstider klinga ur radion. Jag älskade den och fylldes redan då av något slags vemod. Som jag då inte begrep vad det var.

Det var bara ett stort problem med hans visor. Dom kom vid helt fel tidpunkt. När sjuttiotalet övergick till åttiotalet släpptes den första LP:n. Då var inte många intresserade. Tiden glömde hans visor. Jag fick skivan Vetahuteri i julklapp men bytte den mot en annan. På nittiotalet kom en samlings-CD, som jag inte heller tror sålde så bra.

Men så hände det. För ett och ett halvt år sedan kom det ut en samlingsbox med allt tidigare inspelat och lite outgivet. Mina visor heter den och går enkelt att få tag på.

Jag vill avsluta med att citera Allan från den mest kända av hans visor, Årstider.

Nu är den sköna sommaren här
Med lust och fägring stor. 
Och bruna ben och tunna skor 
Och mesen som i holken bor 
Och doft av hägg och kaffekask 
Och burken full av mask.  
Och knappt har solen sjunkit ner 
Så börjar den gå opp. 
Och i fabriken är det stopp 
På skortsenspipans högsta topp 
Har sädesärlan byggt sitt bo 
Allt andas frid och ro  

Och vår fabriks direktör 
Går det strålande för. 
Han tog kosingen med sig 
Och stack, som dom gör 
Från en tyngande skatt 
Och nu ryktas det att 
Han med skattmasen leker tafatt.  

Sen är den sköna hösten här 
Som vi har väntat på, 
Med gula löv och mogna bär 
Och äppelträn med äpplen på 
Och kylig natt och blåsig dag 
Och lite socialbidrag 
Som man kan dra sig fram uppå 
Så varför gnälla då?  

Och vår chefsingenjör 
Går det strålande för. 
Han fick kosing av staten att fortsätta för 
Lika glatt som förut 
Någonstans söderut 
Går han på parti och minut.  

Sen är den sköna vintern här 
Som vi har väntat på. 
På vintrig hård och frusen mark 
Vi färdas på en gammal spark. 
Först biten till förmedlingen 
Och sedan åter hem igen 
Med samma avslag som förut. 
Och sen tar vintern slut.  

Men fabrikens kamrer 
Får vi knappast se mer, 
För han fick det som lagen åt brottslignar ger. 
Något år får han gå 
På en kåk ful och grå 
För dom siffror som han trodde på.  

Sen kommer vårens sköna tid 
Som vi har väntat på 
När bäcken porlar glad och strid 
Och lärkan sina drillar slå 
Och marken gror och går i knopp 
Runtom min sysslolösa kropp 
Och uppåt stiger markens sav 
Som det blir sommar av.  

Men nu ska udda bli jämnt 
Det har kommunen bestämt. 
För fabriken, som utsikten länge skämt, 
Och där möda och slit 
Luktar svett, blod och skit 
Tar man bort med en dos dynamit  

Sen är den sköna sommarn här 
Med lust och fägring stor. 
Och bruna ben och tunna skor 
Och mesen som i holken bor 
Och kaffekask och dragspelslåt 
Och getingbon och motorbåt 
Och mjölkcentralens kalla glass 
Och utedans och utedass
Och dunket från en fiskesmack 
Och jos i tetrapack  

Och man är ledig och fri 
Men det skiter man i.
För det kvittar snart hur det ska bli.