I måndags upptäckte min alltid lika uppmärksamma fru att det var punka på min cykel. Jag bekymrade mig för det i två dagar. Sedan tittade jag efter och såg till min glädje att det var framdäcket som skulle lagas. Mycket enklare än bakdäcket. Inga fotbromsar eller växlar att bekymra sig över.
När jag i torsdags skulle laga eländet så blev jag glatt överraskad igen. Det var bara pyspunka. Jag slapp laga helt och hållet.
Likadant med våra borttappade DV-band. Emilie hittade dom och allt bekymmer var helt i onödan.
Nu funderar jag. Undrar om oron är större än glädjen? Eller om det är tvärt om? Den som bekymrar sig mycket blir förmodligen också mycket glad. Och den som inte alls bekymrar sig blir förmodligen bara obetydligt glad. Så det går på ett ut om man är optimist eller pessimist. Frågan om oron eller glädjen är störst är m.a.o. oberoende av den mentala läggningen.
Och frågan kvarstår. Glädjen eller bekymmret?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar