Plötsligt så blixtrar det till

Först blev jag lite bekymrad. Sedan blev jag glad. Man ska ju försöka att betrakta världen på ett så positivt sätt som möjligt, har jag hört. Ibland får man dock anstränga sej.

Nåväl. Jag såg Googles sammanställning av dom mest sökta sökorden under 2008. Och en annan av deras lista över deras mest eftersökta personer under samma år. Hur jag än letade så hittade jag inte mej själv. Inte ens mitt namn. Konstigt!

Men så slog det mej. Den som söker gör det bara för att lära sej något nytt. När jag t.ex. frågar vad klockan är så är det för att jag av mej själv inte vet. Viste jag redan vad klockan var hade jag inte behövt fråga. Förmodligen är jag på sqamma sätt redan så känd man kan vara. Jag behöver inte bli det ännu mer. (För det är väl just känd det man ska vara?)

Ja. Så måste det ligga till. Blondinbella är eftersökt eftersom så många vet så lite om henne. Men om man vet mycket så behöver man inte söka information. Förmodligen så vet alla redan allt om senapsträdet eller om marulken. Ingen behöver lära sej mer. Inte ens om lilla mej.

Ps.

Aldrig kunde jag väl ana att 陳美詩 var så eftersökt i 香港. DS.