Gråtande gitarrer

Jag kar en förkärlek för hyggliga, vanliga personer utan divalater. Jag skulle mycket hellre sitta ner och prata med Jonas Inde än med Henrik Schyffert. Det har jag skrivit tidigare. Och jag skulle hellre prata med George Harrison än med John Lennon. Harrison verkar så mycket mera sympatisk och mer i avsaknad av prestige.

Detta är en bra låt. Vacker och välspelad. Och med en lysande text. Men vad inte så många kanske tänker på är att det också är ett knivshugg mot hans läromästare. Men jag vet inte om Lennon opch McCartney såg det. Dom var fullt upptagna av pengar, karriär och att predika kärlek.

Dom talade om kärlek, men viste inte hur man öppnade kärlekspaketet. Dom predikade världesfred, men kunde inte hålla sams med dom närmaste. Dom trodde att ingen kunde placera dom i något fack, ingen kunde sälja dom. Men i själva verket var summan redan satt på det dom åstakom, och hela Beatles-kulturen var högst komersiell.

Därför herr Harrison kommer här ett mästerverk, men med en sälta som bara hörs om man lyssnar. Det tror jag inte dina läromästare kunde.