När jag var liten, på åttiotalet, så läste jag katten Gustaf och Hagbard Handfaste. Jag tyckte då att det var helt otroligt roligt. Numera förstår jag inte det roliga riktigt.
Lite senare läste jag Larsson och såg Simpsons på teve. Där tror jag att jag fastnade. Jag tycker fortfarande att Knesset och i manegen är bland det roligaste som någonsin spelats in i Sverige. Och Larsson och Simpsons kan tydligen aldrig bli tråkigt. Det är fortfarande mitt i prick. Lite som Snobben var för generationen över.
Varför och när stannar man i växten?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar