Jag har funderat i en vecka nu. Och slagit i ett par olika uppslagsverk. Dock har jag ännu inte lyckats lösa det.
Undrar om någon har tänkt på det tidigare? Kanske redan på 17-1800-talet. Hmmm...
En individ är en person. Om man gör en lära av att individen står i centrum och att bara den enskillde är viktig för densamme, en lära som utgår ifrån varje individs självcentrering, så heter denna lära individualism.
Att betraka världen som tvådelad och t.o.m. betrakta den ena världen som god och den andra som ond, är en lära som kallas dualism. Det finns flera exempel på kyrkliga riktningar som har haft detta sätt att betrakta världen på.
Slår man ihop orden individ och dualism så blir ordet individualism.
Men om det finns något samband mellan dem vet jag inte. Det är just det jag tänker på.
(Om någon ser och förstår sambandet så hjälp mig gärna!)
Ordet individualism härrör från ordet individuell och har inte med ordet dualism att göra. Prefixet -ism betyder ju riktning. Alltså: individualism = en riktning som syftar på det individuella.
SvaraRaderaOch min värld är ju ändå en del av den andra världen?! Individualisten vill ha sin egen värld i världen. Jag är individ i en dualistisk verklighet. Eller?!
SvaraRaderaJag skulle inte vilja utforma en egen lära utifrån denna tanke. Men i bejakandet av enbart den egna världen ligger också ett förnekande av den andra världen.
SvaraRaderaMen, man behöver inte tränga så djupt ned i denna tanke. Det är möjligt att jag bara svamlar. Jag gör det ibland.
Hm, sedan kan man fråga sig, var slutar min värld och var tar den andra världen vid? :0)
SvaraRaderaDet här påminner mig lite om boken jag läste ut för ett par dagar sen. Fast den personen mötte sig själv i olika konstellationer. Spännande och förvirrande. Man kan få huvudvärk för mindre.
SvaraRaderaindivid-dualism däremot låter spännande, inte sant?
SvaraRaderaDet var nog mest för att det lät så spännande som jag hängde upp mig på det. Tolkningen är en efterkonstruktion.
SvaraRadera