En sak som bekymrar mig är att så få i min generation (samt ett par decennier uppåt och nedåt) förstår storheten hos Povel Ramel. Han har kommit att betraktas som en pinsam figur som få tror är rolig. I själva verket är han mycket skrattretande.Hans mycket långa karriär inleddes redan på fyrtiotalet bl.a. med en duett med Alice Babs. Sången "Vårt eget Blue Hawaii" är en glad dänga som helt enkelt vill få oss att begripa att allt inte är bättre någon annanstans. Stockholms skärgård duger lika bra och är mer ofarligt eftersom hajbeståndet här är mindre än där.
Hitarna avlöser varandra, bl.a. måste "Johanssons boogie woogie vals" nämnas. Det är en slags fussionslåt där de i titeln nämnda genrerna är hopslagna på ett mycket elegant sätt.
Sveriges första riktiga blueslåt är komponerad och framförd av mäster Povel. Den heter "The gräsänkling blues" och har ett briljant bluespianospel.
Han har fortsatt att underhålla efterkrigstidens publik. Behovet av underhållning utan politiska undertoner var stort och Povel är den ord- och musikkonstnär som bäst lyckats att svara mot det behovet.
Jag skrev opolitisk, men det är inte helt sant. "Grisälven" (en parafras på "Nidälven") torde när den kom ut på fyrtiotalet varit Sveriges första miljövisa. "Varför är det ingen is till punschen" är en revysång med ett starkt socialt patos.
Han har fortsatt att underhålla Sverige, men sjuttiotalet är någon slags konstnärlig slutpunkt. Enstaka sånger har efter det levererats från hans penna, men inte något som på något sätt lever upp till den forna standarden.
Lysande - det blir länkning
SvaraRadera