När Blå Tåget framförde sina sånger så kunde en låt vara tio minuter lång och sprängfylld med ord och innehåll. Syftet var att undervisa om kalla kriget eller en historisk utveckling från 1500-talet fram till vår tid.
Den trenden tänker man ofta att Bob Dylan initierade. Poesi snarare än meningslösa poptexter om hjärta och smärta. Låtar som fick lov att breda ut sig i tid och inte behövde hålla sig till max tre minuter.
Leonard Cohen gör på samma sätt. Eller Elvis Costello. Eller andra rockpoeter. Dom undervisar. Dom tror oss lyssnare om att kunna tänka. Dom vill vara våra magistrar och fröknar. (Fröknar finns kanske inte lika många, men lyssna t.ex. på Turid, Lena Ekman eller Joan Baez.)
Även Karl Gerhard tänkte så. När orginalversionen av "Gungorna och karuseller" skulle framföras så tyckte många av hans kollegor att den var på tok för lång. "Måste du verkligen framföra alla verserna" frågade de. Karl Gerhards svar var glasklart. "Ja. Dom ska bildas." Han visste att publiken hade förmåga att tänka och förstå.
Det trodde inte ABBA-producenten Stickan Andersson. "Folk är inte så dumma som man tror. Dom är dummare" lär han ha sagt. Han underskattade publiken. Han hade knappast till syfte att undervisa. Istället för att leverera innehåll så levererade han yta. Ett slags publikförakt (som visserligen ändå bidrog till att vissa musikpärlor skapades).
Var finns dom som tror att publiken kan tänka idag? Dom som inte underskattar lyssnaren? Var finns dom musiker som vill lära lyssnaren någonting?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar