Att leva i minst två världar

När jag cyklar eller går så kommer jag ofta på mig själv med att gnola. Så att det hörs!

Det kanske låter trevligt. Men jag kan inte låta bli att kasta små oroliga blickar runt omkring mig för att se om någon har hört. För det mesta har ingen det. Men ibland har någon hört. Det förstår jag när min blick möter deras. Då småskäms jag lite grand, men fortsätter att småsjunga, så att denne någon kan förstå att jag inte är en osäker en, utan att jag är säker. Om än lite knäpp.

Men varför skäms jag över att jag går omkring och sjunger? Är det för att jag är orolig att någon ser att jag faktiskt inte bara tillhör denna världen, utan även har en egen tankevärld i vilken jag lika mycket är medborgare? Och varför förväntas verklighetens värld få tränga sig in i tankens värld men inte tankens i verklighetens?