Många verkar tro att det är bättre att låta bli att lyssna när någon tänker annorlunda. Det tror inte jag. Man ska alltid lyssna. Och, man kan faktiskt ibland komma fram till att man har rätt ändå. Och ibland har man fel. Men det är inte huvudpoängen. Det viktigaste är att man förstår lite mer om man vågar lyssna och ta in.
Detta är en bloggpost om kristendomskritik i den svenska sången. Kanske något oväntat. men som sagt, det är viktigt att förstå olika invändningar mot det som är en sanning för mig personligen. Sanningen blir ju inte mindre sann för att någon hävdar motsatsen.
Evert Taube skrev den vackra visan Här är den sköna sommar. Ni har nog hört den, eftersom det är en mycket känd visa. Poängen hos Taube är att kyrkan bara talar om synd och Satan. Som motbild målar han upp den sköna sommaren. Det är en lömsk angreppspunkt. Även Kaj Pollak går till angrepp på samma vis. Men att förneka ondska är att samtidigt öppna dörren för den, anser jag. Det onda finns ju uppenbarligen. Bara den dövstumme kan förneka det. Men även det goda finns. Men Låtsas vi inte om det mörka så kan det få laborera fritt.
Cornelis Vreeswijk skrev Somliga går med trasiga skor. Det är egentligen mer en kritik av hur Kyrkan glömmer världens fattigdom och elände. Gud är gammal och trött och bryr sej inte riktigt om mänskligheten, menar han. Och tyvärr är det kanske ofta en bild som man kunde få för några decennier sedan. Låten fungerar som ett slags korrektur.
Blå tåget framförde Hälsa Gud. Det var Tore Berger som sjöng låten om den tafatte prästen som försökte låtsas som om kyrkan stod på samma sida som världsförbättrarna. En av dom mest geniala textraderna i låten lyder"...när han (Jesus) bänkar sig bland tiggare då fryser alla diggare". När Berger för något halvår sedan intervjuades i Kyrkans tidning så nämnde han själv låten. Reporten visste inte vilken sång han talade om, vilket är ett tecken på dålig research. Den fanns både utgiven på CD, digitalt och via Spotify.
En annan låt från samma tid är Thomas Wiehes låt Bilderna av fakiren. En djupt kristendomskritisk låt som går till botten både med arvsyndsläran, med Kyrkan och med Jesus. Han menar att kristendomen är värst av alla religioner. Och samtidigt att Jesus var missförstådd. Roten till det onda är den vite mannen. Här är ett problem, anser jag. Människan ska aldrig definieras som ett grundproblem. Hennes handlingar som har sitt ursprung i frånvändon från Gud är problemet, inte människan i sig. Men, Wiehe var inläst på det österländska och såg allt med dessa glasögon. Alltså var det närbelägna per definition alltid dåligt och det avlägsna gott. Kanske finns det ibland skäl att byta perspektiv på samma sätt?
Ebba Gröns Häng Gud är en punkklassiker. Gud är fascist och allt annat ont. Dessutom är han man. Så häng Gud. Det är låtens kärna. Återigen en kritik av själva utförandet än av själva Gud. Men det är tydligt att Thåström inte räknar med existensen av Gud över huvud taget. Då går det att hävda det som han gör. Men räknar man med en levande Gud, då blir hela resonemanget omöjligt. Jesus spikades upp, uppstod och vann därigenom över döden. Alltså kan självklart inte Gud hängas. Men kärnan i låtens budskap riktar sej mot vittnesbördet om Gud. Och uppfattas det som Thåström beskriver det, då är det illa. Men gudsbilden är oerhört barnslig och antropomorf. Därför är det svårt att ta låten på riktigt allvar.
Slutligen vill jag lyfta fram Marias första dans med Lill Lindfors. Den riktar sej mot en gammal kyrklighet där allt roligt var synd. I detta fall dansandet. Och här bär Kyrkan en stor skuld. Mycket av det som egentligen är helt ofarligt har skuldbelagts. Dansen, eftersom man ansåg att den tjänade som ett förstadium till äktenskapsbrott. På samma sätt som kortspel kunde ruinera familjer när pengar var inblandade. Därför var kortspel också förbjudet. Många felaktiga pålagor har kuvat människor i Guda namn.
Slutligen inser jag att många fler låtar och visor kan nämnas. T ex av Joe Hill, Nils Ferlin eller Ruben Nilsson. Men jag nöjer mej här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar