Ryggradslösa djur

Bland de ryggradslösa djuren är Homo sapiens det mest kända.

Kollektiva musikgrupper

Eftersom jag inte har skrivit något på bloggen på kanske tio år så vet jag med säkerhet att ingen kommer att läsa detta inlägg. Bra på många sätt eftersom det jag känner att jag vill skriva om inte berör mer än kanske en promille av Sveriges befolkning. Vad är det då som föranleder att jag helt hipp som happ skriver ett blogginlägg? Jo, det jag gick och grunnade på är vilka musikgrupper som kan sägas vara kollektiva på riktigt.

Den musikgenre som hyllade det kollektiva skapandet var sjuttiotalets musikrörelse. Grupper som Hoola Bandoola band t.ex. Men alla som vet något om bandet känner också till att så inte var fallet. Bandet var Mikael Wiehes, Det var han som skrev och till stor del arrangerade. Ett annat band som tydligare var kollektivt var Nationalteaterns rockorkester. Där delades stimpengar lika och alla fick vara med och spela. Men när det kom till låtskrivande och solistinsatser så var det enbart några få som fick chansen att stå framför micken. För att inte tala om när ett gitarrsolo skulle spelas. Då fanns bara Ulf Dageby. Ett annat band som gärna framställde sig som gemensamt skapande var Samla mammas manna. Men det är heller ingen hemlighet att det fr.a. var Lars Hollmers band.

Fanns det då några band som var kollektiva på riktigt? Jo, det hävdar jag, även om det naturligtvis är så att vissa  medlemmar driver mer än andra. Men med den brasklappen så hävdar jag att Gunder Hägg/Blå tåget  var ett kollektivt band på riktigt. Kanske berodde det på att Leif Nylén, Torkel Rasmusson och Tore Berger var för snälla för att säga nej till de idéer de ogillade. Eller för att de helt enkelt var demokratiska på djupet. Men alla gavs plats att göra allting, även de som inte kunde. Jag gillar tanken.

Ragnarök från Kalmar var ett annat sådant band. Musiken var sprungen ur många års jammande på skolor och fängelser. Innan första skivan hade de spelat ihop i många år och arbetat fram en musik tillsammans som byggde på lyhördhet för de andras infall och idéer. F.ö. ett av de bästa banden jag vet. "Fattigmans Pink Floyd" som det själva kallade sig.

Förspillda tillfällen

När jag var yngre så visste jag att jag hade en extrem talang i låtskrivandets konst. Ja, det var rent av obegripligt hur otroligt bra musik jag kunde prestera. Var fick jag alla snygga melodier ifrån? Med några få undantag så var jag nog bäst i världen faktiskt. Och det var inte av skrytsamhet jag tänkte så. Det var en sanning. Tänkte jag.

Mitt arma fån! Varför testade jag inte om min övertygelse verkligen höll? Varför spelade jag inte upp min musik och lät den spridas? Varför bokade jag inga spelningar? Varför skickade jag inte in några låtar till skivbolagen för bedömning? Jag hade ett register på kanske trettio adresser som jag tänkte skicka till. Jag utformade ett det i Claris Works 3.0 som hade en hyfsat avancerad funktion att skapa register. Den liknade för övrigt FileMaker. Den sysslan tog mig många timmar. Men registret blev snyggt! Med flera kopplingar mellan korten och allt.

Och jag spelade in mina bästa låtar på en kassett och skickade den rekommenderat. Till mig själv. Bara för att ha bevisning ifall någon snodde någon av mina superbra låtar.

Denna falska bubbla levde jag i. Utan att avslöja sanningen för någon mer än mina närmaste vänner. Nu är jag snart trettionio år. Och jag lever fortfarande i den bubblan. Eftersom jag aldrig provade om den skulle hålla eller spricka. Förspillda tillfällen, rädsla och en skev självbild i kombination. Undrar vad som hänt ifall jag provade? Men nu är det efteråt med det.

Maskar som maskar

Man vänder sig och vrider. Men den mänskliga begränsningen kvarstår. Och vore jag en mask så skulle det inte vara det minsta enklare. Tvärt om, vågar jag påstå. Det vore inte det minsta enklare. (En språklig finess)