Här är en uppräkning av saker jag saknar. Listan kan naturligtvis göras lång, men jag nöjer mig just nu med tre punkter.
1. Översättningarna. Glansperioden för detta kan ha varit 70- och 80-talen, när dansbanden var i högform. Dessutom tilläts inte utlandsspråk på svensktoppen då. Instrumentalmusik fungerade, men möjligheten för sådan musik att tränga sig in var nog nästan lika svårt som att bryta sig in i en bil genom handskfacket.
Nu är det omöjligt att tänka sig att låtar av Lykke Li skulle översättas och sjungas in av Linda Bengtzing eller så. Men det gjordes då. All rockigare musik var på engelska, men dåtidens schlagerartister sjöng in den på svenska och slipade av kantigheterna. Och så såldes det genast i stora upplagor.
Även etablerade och stora artister ägnade sig åt detta. Man översatte och gjorde svenska hittar av musik på andra språk. Några exempel är Siw Malmkvists fantastiska tolkning av låten "Sadie, the Cleaning Lady" som på svenska fick titeln"Mamma är lik sin mamma", som vissa tror är den ursprungliga versionen. Eller Vikingarnas "Djingis Khan".
2. Pratsången. Att låta en mellanvers talas fram, trots att versmåttet rent teoretiskt skulle fungera även sjungandes. Ett tramsigt men talande exempel (observera min oerhörda lustighet) är Arne Quicks "Rosen".
3. Doa-körerna. Framförallt var det tre damer bakom sångaren som man aldrig ser längre. Undantag är Allsång på skansen eller liknande program. Men doa-körerna är definitivt på väg bort, men är väl inte helt borta ännu. Vi måste värna om dem! En av länkarna bakåt till den riktiga musiken.
(Men visst, ibland vållade de även fördärv. Det mest kända exemplet är hur de bringade självaste kungen på fall i låten "Are you lonesome tonight?".)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar