-imism

Mänskligheten brukar delas upp i underkategorierna optimister och pessimister. Det är brukligt att göra så. Många kloka människor gör det. Bodil Jönsson, Stefan Einhorn, Tage Danielsson, Ludvig Rasmusson. För att bara nämna några som jag i brådrasket kom på.

Men jag tycket uppdelningen är allt för snäv. Det går att vara optimist på många olika sätt. Och det går likaså att vara pessimist olika. Några exempel kan nämnas:

1. Ior-pessimisten. Allt är nattsvart. Det finns inget skäl att förvänta sej någonting. En rätt rofylld form av pessimism. Det går ändå utför och ingenting kan ändra på saken. Krass och realistisk.
2. Ronny Eriksson-pessimisten. Okej, det går bara utför. Men det finns en komik i detta. Ett komiskt sätt att nalkas framtiden.
3. Den obstinata pessimisten. Alla vet att slutet är nära. Men på vägen sätter vi alla funktioner ur spel för att uppnå denna undergång. En rättshaverist som ser att den av massan inslagna vägen leder till haveri medan man själv är ganska ensam på den rätta vägen.
4. TjosanHejsan-optimisten. Allt löser sej. Blunda för verkligheten och kör på. På ena eller andra sättet funkar det ändå. Allt annat är otänkbart.
5. Den kreativa optimisten. Kanske ser det mörkt ut. Men om vi istället gör såhär så kommer det att funka. Mänskligheten har genom alla tider hittat lösningar. Så även nu.
6. Allt är väl-optimisten. DDom kloka kommer att lösa våra problem. Lita på dom som bestämmer. Dom som har makten. Dom löser allt. Makten är god.

Till denna skara hör också realisten. Ofta blir en realist beskylld för att vara pessimist av optimisterna. Det är naturligtvis helt fel. En realist inser att vägen inte behöver vara rätt eller att det finns sådant inte människor kan lösa. En sund och neutral hållning.

Ett problem är när man börjar värdera och jämföra de olika formerna. För visst låter det bättre och lite finare att vara optimist än att vara pessimist? Men nog är det mer realistiskt att vara Ronny Eriksson-pessimist än att vara en TjosanHejsan-optimist? Glöm heller inte att det ofta är pessimisterna som är dom stora humoristerna. Galghumorn t ex är till sitt väsen djupt pessimistisk. Dessutom kan det rent allmänt finnas tusen skäl till att ha en negativ bild av framtiden i vissa avseenden. Och det hindrar ju naturligtvis inte att man samtidigt är konstruktiv.

Varför skriver jag nu detta? Vet inte riktigt. Men det hjälper trots allt mej att reda ut mina egna tankar lite grand.