Vinyl

Varför väljer man att avnjuta sin musik på knastriga och kanske rent av repiga vinylskivor istället för att bara lyssna på Spotify? Det finns så många nackdelar med en lp i jämförelse. De strömmande tjänsterna är billigare om man räknar krona/möjlig låt. De är smidigare och mycket flexiblare. Ljudet är bra mycket bättre (ifall man inte har en tvättad vinylskiva och lyssnar i en anläggning för minst 100.000:-). En skivas kvalitet blir dessutom sämre och sämre vid varje lyssning. Skivan tar plats. S'ö fördelarna verkar vara enorma för den strömmande musiken i jämförelse.

Så varför väljer man då en LP? Jag kan enbart svara för mig själv. Jag har genom mina flyttar i hela mitt liv alltid burit med mig min gramofospelare och insisterat på att låta den vara framme. Nu för tiden är det hippt med vinyl. Jag köpte mina flesta skivor på 90-talet, fr.a. under den sena halvan. Få var det inte hippt. Anledningarna är förra. Dels tycker jag om att hålla i skivan. Känna på fodralet. Titta, läsa och lukta. Att sitta i en fåtölj med konvolutet framför sig ger en helhetsupplevelse. Musiken och upplevelsen blir på riktigt. Inte bara en ljudmatta i bakgrunden.

Och så gillar jag det analoga. Det man gör är verkligt. Och skivan förändras med tiden. Precis som jag och allt annat i livet. Vi nöts av tillvaron. Vissa spår kanske får repor som förblir där. Som en påminnelse om livets sår och erfarenheter.

Man kan inte heller helt enkelt hoppa över låtar. Även de man ogillar följer med. Jag tänker att även det är som en bild av det mänskliga livet. I en värld där vi gör allt för att eliminera det misshagliga. Där ångest har gått från att vara en känsla som kan leda vidare i utvecklingen till att bli en negativ känsla som ska bekämpas. Men då kan heller ingen utveckling ske. För ofta hör man att det som man först ville hoppa över kan vara just det spår som får en djupare mening och kanske rent av blir skivans bästa. Den möjligheten är liten på en CD och obefintlig på strömningssajterna.

Så därför. Om nu någon, mot förmodan, undrar.

Ryggradslösa djur

Bland de ryggradslösa djuren är Homo sapiens det mest kända.

Kollektiva musikgrupper

Eftersom jag inte har skrivit något på bloggen på kanske tio år så vet jag med säkerhet att ingen kommer att läsa detta inlägg. Bra på många sätt eftersom det jag känner att jag vill skriva om inte berör mer än kanske en promille av Sveriges befolkning. Vad är det då som föranleder att jag helt hipp som happ skriver ett blogginlägg? Jo, det jag gick och grunnade på är vilka musikgrupper som kan sägas vara kollektiva på riktigt.

Den musikgenre som hyllade det kollektiva skapandet var sjuttiotalets musikrörelse. Grupper som Hoola Bandoola band t.ex. Men alla som vet något om bandet känner också till att så inte var fallet. Bandet var Mikael Wiehes, Det var han som skrev och till stor del arrangerade. Ett annat band som tydligare var kollektivt var Nationalteaterns rockorkester. Där delades stimpengar lika och alla fick vara med och spela. Men när det kom till låtskrivande och solistinsatser så var det enbart några få som fick chansen att stå framför micken. För att inte tala om när ett gitarrsolo skulle spelas. Då fanns bara Ulf Dageby. Ett annat band som gärna framställde sig som gemensamt skapande var Samla mammas manna. Men det är heller ingen hemlighet att det fr.a. var Lars Hollmers band.

Fanns det då några band som var kollektiva på riktigt? Jo, det hävdar jag, även om det naturligtvis är så att vissa  medlemmar driver mer än andra. Men med den brasklappen så hävdar jag att Gunder Hägg/Blå tåget  var ett kollektivt band på riktigt. Kanske berodde det på att Leif Nylén, Torkel Rasmusson och Tore Berger var för snälla för att säga nej till de idéer de ogillade. Eller för att de helt enkelt var demokratiska på djupet. Men alla gavs plats att göra allting, även de som inte kunde. Jag gillar tanken.

Ragnarök från Kalmar var ett annat sådant band. Musiken var sprungen ur många års jammande på skolor och fängelser. Innan första skivan hade de spelat ihop i många år och arbetat fram en musik tillsammans som byggde på lyhördhet för de andras infall och idéer. F.ö. ett av de bästa banden jag vet. "Fattigmans Pink Floyd" som det själva kallade sig.

Lena Nyman

Lena Nyman kunde fånga det svenska vemodet bättre än de flesta andra sångare. Och ändå var hon inte sångerska. Åtminstone inte enligt henne själv. Hon betraktade sig inte som sådan.

Men tolka texter kunde hon. Och det var det hon ansåg sig göra. När hon släppte sina vis-skivor på sjuttiotalet så var det tonsatta dikter från 1900-talet som hon angrep. Per Lagerkvist, Karin Boye, August Strindberg m.fl.

Men med sin lite nasala och enkelt trevande sångstil så lyfte hon texterna. Tonsättare, musikant och arrangör var Bernt Egerbladh. Jo, han var en stor musiker och skrev mycket vacker och snygg musik. Bl.a. till Doris, vår bortglömda och för tio år sedan återupptäckta musikexport.

Just kombinationen av Lenas trevande, lite tillbakahållet explosiva uttryck till Bernts enkla, finstämta och samtidigt exakta och geniala melodier och ackordgångar gör dessa skivor till musikhistoriska milstolpar. Tyvärr inte så ofta spelade dock. Det är ett tydligt sorgligt drag över allt det skört vackra. Som att på midsommar, när hela sommaren ligger framför, kunna konstatera att nu vänder det och blir mörkare. Känslan griper tag i mig, och hennes musik fyller mig med sådan vemodig skönhet så jag har svårt att återvända till jorden igen.

Nu önskar jag bara att de som har tillgång till YTFs inspelningar kunde se till så att Lenas musik fortsätter att finnas tillgänglig.

Jag har lagt upp lite klipp för den som vill se mer. Först kommer ett med en av hennes Boye-tolkningar. "Visst gör det ont när knoppar brister".



Sedan följer tre klipp från hennes medverkan i teveprogrammet "Två och en flygel" från 1974, samma år som Lenas första skiva släpptes.








Slutligen har jag hittat en intervju på sveriges radios hemsida som Beppe gjorde 1975. Jag vet inte hur länge den ligger kvar, men den gör det i alla fall just nu. Man kan också ta en titt på sveriges radios minnessida (klicka här).

Förspillda tillfällen

När jag var yngre så visste jag att jag hade en extrem talang i låtskrivandets konst. Ja, det var rent av obegripligt hur otroligt bra musik jag kunde prestera. Var fick jag alla snygga melodier ifrån? Med några få undantag så var jag nog bäst i världen faktiskt. Och det var inte av skrytsamhet jag tänkte så. Det var en sanning. Tänkte jag.

Mitt arma fån! Varför testade jag inte om min övertygelse verkligen höll? Varför spelade jag inte upp min musik och lät den spridas? Varför bokade jag inga spelningar? Varför skickade jag inte in några låtar till skivbolagen för bedömning? Jag hade ett register på kanske trettio adresser som jag tänkte skicka till. Jag utformade ett det i Claris Works 3.0 som hade en hyfsat avancerad funktion att skapa register. Den liknade för övrigt FileMaker. Den sysslan tog mig många timmar. Men registret blev snyggt! Med flera kopplingar mellan korten och allt.

Och jag spelade in mina bästa låtar på en kassett och skickade den rekommenderat. Till mig själv. Bara för att ha bevisning ifall någon snodde någon av mina superbra låtar.

Denna falska bubbla levde jag i. Utan att avslöja sanningen för någon mer än mina närmaste vänner. Nu är jag snart trettionio år. Och jag lever fortfarande i den bubblan. Eftersom jag aldrig provade om den skulle hålla eller spricka. Förspillda tillfällen, rädsla och en skev självbild i kombination. Undrar vad som hänt ifall jag provade? Men nu är det efteråt med det.

Vad väger tyngst?

I måndags upptäckte min alltid lika uppmärksamma fru att det var punka på min cykel. Jag bekymrade mig för det i två dagar. Sedan tittade jag efter och såg till min glädje att det var framdäcket som skulle lagas. Mycket enklare än bakdäcket. Inga fotbromsar eller växlar att bekymra sig över.

När jag i torsdags skulle laga eländet så blev jag glatt överraskad igen. Det var bara pyspunka. Jag slapp laga helt och hållet.

Likadant med våra borttappade DV-band. Emilie hittade dom och allt bekymmer var helt i onödan.

Nu funderar jag. Undrar om oron är större än glädjen? Eller om det är tvärt om? Den som bekymrar sig mycket blir förmodligen också mycket glad. Och den som inte alls bekymrar sig blir förmodligen bara obetydligt glad. Så det går på ett ut om man är optimist eller pessimist. Frågan om oron eller glädjen är störst är m.a.o. oberoende av den mentala läggningen.

Och frågan kvarstår. Glädjen eller bekymmret?

Sommarsång

Att säga att jag blir överraskad vore att naivisera mig själv. Skapelsen fungerar så att sommaren avlöser våren och det finns egentligen inget märkligt med den processen. Likväl blir jag glad när det sker. Och därför vill jag dela med mig av denna trudelutt. Om det blir en sommar utan regn så kan du ändå få lyssna på lite skvalande musik. Sommarsång